Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mina tankar förr och nu om de vita människorna. Av Josefi Ndibu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pladder, och deras röst liknar spökenas, vi förstå
den inte.» Hon förmanade oss att inte se åt
vattnen eller åt andra stranden, »ty, om I så gören»,
sade hon, »så skolen I inte kunna se eller kunna
vara, där människor äro.» Då jag hört allt detta
av kvinnan, fruktade jag ännu mera och beslöt vid
mina gudar, att jag aldrig skulle se en vit
människa.
En dag, någon tid därefter, skulle jag gå till en
marknad, vid namn Ngongolo, för att köpa
palmvin, som vi skulle dricka. Men nu bar det sig
inte bättre, än att en vit man var på marknaden
den dagen. Jag hade dock inre en aning därom.
Under det vi gingo på den lilla stigen upp mot
marknaden, såg jag endast mot marken, och »sände»
inte alls ögonen upp mot marknaden utan såg
endast på stigen, som jag noga följde. En man,
som var i mitt sällskap, hade sett uppåt marknaden
och där fått syn på den vite mannen. I ett nu
ropade han på mig: »Ndibu, du, som fruktar de
vita så mycket, se upp, någon är där.» Utan att
tänka på faran såg jag hastigt upp mot marknaden,
men som väl var fick jag endast se baksidan av
den vites stora, vita hatt, ty den vite mannen vände
ryggen åt det håll, där vi skulle träda in på
marknaden. Den vite mannens ansikte såg jag inte,
och inte såg han mig. Den kalebass, som jag bar
med mig och som jag skulle förvara det köpta
palmvinet i, kastade jag långt in i gräset, och själv
flydde jag dit och gömde mig där, så väl jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
