Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Vildmarken ropar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på återvägen. I nära en timmes tid sprang den vilde
brodern vid hans sida med ett svagt gnällande. Sedan
satte han sig, sträckte nosen uppåt och tjöt. Det
lät sorgset, och medan Buck ihärdigt sprang vidare,
hörde han det allt svagare och svagare, tills det
slutligen dog bort på avstånd.
John Thornton satt och åt middag, då Buck kom
rusande in i lägret och sprang upp på honom i ett
ursinnigt utbrott av ömhet. Han lade sina tassar
på hans axlar, puffade honom under hakan, slickade
honom i ansiktet och bet honom i handen — »bar sig
åt som en förbannad galning», som John Thornton
uttryckte sig. Men under tiden vaggade han Bucks
huvud av och an och svor över honom av alla krafter.
I två hela dagar och nätter tog Buck icke ett steg
utanför lägret och släppte icke Thornton ur sikte.
Han följde honom under hans arbete, han bevakade
honom medan han åt, han såg honom rulla in sig i
sina filtar om kvällen och rulla sig ur dem på
morgonen. Men efter ett par dagar kom dragningen till
vildmarken mera mäktig än någonsin. Buck kände
samma rastlösa oro som förut, oupphörligt
hemsöktes han av minnen om sin vilde broder och det
härliga landet på andra sidan bergen och deras jakt sida
vid sida genom den vida vildmarken. Ännu en gång
började han ströva omkring i skogarna, men den vilde
brodern kom ej igen; och ehuru Buck låg och lyssnade
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
