Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Av hängivenhet för en människa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och fördjupa sig i skogen allt längre och längre utan
att veta varför eller vart det bar. Han undrade icke
ens var eller varför det manande ropet ljöd inifrån
skogens djup. Men då han väl hade hunnit till den
mjuka, obrutna marken och till skuggan under trädens
grenar, drev kärleken till John Thornton honom tillbaka
igen till lägerelden.
Det var Thornton ensam som höll honom kvar.
Hela det övriga människosläktet var ingenting alls
för honom. Det hände att resande smekte eller
berömde honom, men mot dem var han kall och likgiltig,
och om någon alltför närgånget visade honom sin
beundran, kunde han resa sig och gå sin väg. Då
Thorntons kamrater, Hans och Pete, slutligen anlände
med den länge väntade timmerflotten, ville Buck på
inga villkor ta någon notis om dem, förrän han fick
veta att de stodo Thornton nära. Sedan fördrog
han dem på ett passivt maner och tog emot deras
ynnestbevis som om han därigenom bevisade dem en
nåd. De voro av samma typ som Thornton, levde
i nära förbindelse med jorden, tänkte redigt och sågo
klart. Och innan de hade svängt in med flotten i
den stora viken vid sågen i Dawson hade de
fullkomligt uppfattat Buck och hans sätt och försökte aldrig
att komma på så förtrolig fot med honom som de voro
med Skeet och Nig.
Bucks hängivenhet för Thornton tycktes emellertid
113
Skriet från vildmarken. 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
