Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Vägens mödor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ned i floden. Och midt i allt detta knoppande, svällande
och sorlande, nyvaknande liv, under en flammande sol
och omgivna av smekande vårvindar färdades de bägge
männen, kvinnan och draghundarna likt dödsvandrare.
Under det hundarna oupphörligt stapplade och
föllo, Mercedes åkte och grät, Hal svor och Charles’
ögon längtansfullt vattnades, anlände de slutligen
till John Thorntons läger vid mynningen av White
River. Då tåget stannade, föllo hundarna genast
som döda till marken. Mercedes torkade bort sina
tårar och såg på John Thornton. Charles satte sig
på en timmerstock för att vila, men han satte sig
långsamt och med mycken möda, ty han var alldeles styv
i sina leder. Hal sade icke ett ord. John Thornton
höll på att tälja de sista tagen på ett yxskaft, som
han hade gjort av ett stycke björkträ. Han täljde
och lyssnade, gav enstaviga svar och kortfattade råd,
då sådana begärdes. Men han kände sitt folk, och
han gav sina råd med den fulla övertygelsen att de
ej skulle bli följda.
»De ha sagt oss långt före detta att vägen börjar
bli osäker och att vi gjorde bäst i att gå i kvarter»,
sade Hal till svar på Thorntons varning att icke
vidare äventyra färden på den osäkra isen. »De ha
sagt oss att vi aldrig skulle komma fram till White
River, och här ä’ vi nu i alla fall.» Den sista frasen
uttalades med hånfull och triumferande ton.
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
