Jag grubblar åter på de kända orden,
jag läser om min barndoms bästa saga
och frågar: skrevs den endast att bedraga
med ömsint svek de lidande på jorden?
Med längtan lyssna lidelsernas söner
till löften, sjungande som näktergalar,
och vandrarne i tvivlets öde dalar
sin suckan blanda med de fromma böner.
Var gång det mörknar över land och vatten,
när kroppen finner ro, med själen ingen,
en tallös andeskara lyften vingen
och fladdrar tyst och spöklikt bort i natten.
För dem likt bolmört världens rosor dofta,
de brännas grymt av samma oros lågor,
och över skilda ocesaners vågor
på samma vigda strand de mötas ofta.
Likt höstens fågelflock, som vilsen driver
och söker skogens skydd mot byn och regnet,
de vila vingarna en stund i hägnet
av Oljobergets susande oliver.
Till suset av en saga utan like
de lyssna - otrons döttrar, lustans söner -
och klappa skyggt med halvmedvetna böner
på portarna till Kristi sällhetsrike.
