Det drager en väg långt borta i världen
igenom en vinterlig ödemark.
Mellan bolmande milor och vindfjällen bär den,
mellan mäktiga stammar med frusen bark.
Där susar den digre tjäderns flykt,
sär susar det dovt ur de tunga grenar.
I glänsande skare kring knottriga enar
ha skogens djur sina fotspår tryckt.
Dit far min själ i den månklara natten,
där vandrar jag hän i den sträva vind;
och snart hör jag dånet av älvens vatten,
jag står vid den ensliga gårdens grind.
Till glimmande fönster jag närmar mig:
vid brasan sitter en åldig kvinna
och ser på glöden, som blånande brinna -
min moder, hur drar mig ej längtan till dig!
