Han sov på den skogiga åsen
och sov med minden mot påsen,
en stryker av tattarsläkt,
och soln genom björkarna springa
sken ner på hans bruna bringa,
den sällan en skjorta väl täkt.
Med kjol som till smalbenet räckte
en slinka av tattarsläkte
kom drivande, gänglig och tunn.
När pojken hon vatsnade, log hon,
ett strå ifrån marken tog hon
och kittlade sakta hans mun.
Upp sprang han, kvick som en fjäder,
som om han av länsman fått väder -
surr, örfilen ven och brann;
pang, svaret kom raskt och redligt!
Se'n stodo de tyst och beskedligt
och mönstrade skamsna varann.
De voro i älskogåren.
Den glödande junivåren
göt eld i hetsig natur.
De voro käcka och fagra,
fast jäktade, svultna och magra
som skogarnas skadedjur.
De möttes för första dagen
men buro ju släktskapsdragen,
och lika barn leka bäst.
Och snart var försoningen sluten
och löftenas boja knuten
förutan lysning och präst.
Nu bröllopsmålet vart hållet,
och bruden, det glupska trollet,
i påsarna rev och slet.
Och han hade sill och potäter
och föda som bondfolk äter,
hon hade stadsmat och läckerhet.
Men illmarigt leende flickan
se'n håvade upp ur fickan
en flaska som hittills hon gömt.
"Den smakte, förbaske mig, mumma,
min lilla beskedliga gumma!"
De kysstes lycksaligt och ömt.
De talte om livets gamman,
då tvenne vandra tillsamman
och tigga och stjäla i lag,
om hösten och marknadsfärden,
om strävtåg vida i världen -
tills, förstås, man blir fast men dag...
Se'n stucko de flaskan i påsen
sen vankade bort längs åsen
under mustiga smekord och skratt.
På höladans doftande bolster
vid suset av skogsängens jolster
förrann deras kort natt.
