Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sl
SKE OME BIE TER SM
men från landsbygden, åkande ien ’"buggy”, som
fört en af Augustana-synodens fäder tusentals
mil öfver landsvägarne i Henry och Mercer coun-
ties, stannade mr. Lindell, den dåvarande barn-
hemsföreståndaren, som skjutsade oss, utanför
prestgården i G. I dörren stodo tvänne perso-
ner. Min kamrat, sedan dess pastor och profes-
Sorfisadet till mig: det ar IK. och Olander. Jag
dömde gerna efter utseendet och tänkte strax
med blicken fästad på O., den der L. är ändå en
ståtlig karl att se på. Den lille vid sidan, som
jag trodde vara O., syntes mig vara en beskedlig
gosse från landet, som skulle till skolan i Paxton
för första gången ungefär. Så kan man misstaga
sig. L. var högkyrklig, utan rim och reson, och
uppträdde i Paxton strax som reformator. ’"Gos-
sarne” der funno föga nöje vare sig i hans meto-
der eller åsigter, och det blef snart en ganska all-
män brytning, hvilken var i stadig tillväxt under
de tvänne läsåren. &L. gjorde som nästan alla
nykomna, han föraktade Amerika och isynnerhet
skolpiltarne i Paxton. Prestkandidaterna voro
honom en särskild nagel i ögat, och en gång i det
enskilda sades de vara bättre passande till svina-
herdar än till herdar för Guds hjord. Det var ej
yttradt af bara elakhet, utan äfven i följd af ett
malplaceradt nit. Flera af kandidaterna lutade
något åt hvad som då för tiden kallades nyevan-
gelsmWockidet var ett gut för Il Jag minnes
huru vid en religionstimme en snäll och rättsinnig
broder blef utvisad ur lektionssalen i andra vå-
ningen i Skärselden, emedan han, om minnet
ej sviker, tyckte att L:s uppfattning af nattvar-
den var nära nog kapernaitisk. Hade han lydt
uppmaningen och lemnat rummet, så hade upp-
roret strax varit färdigt, men lyckligtvis gjorde
han det icke. L:s predikningar voro torra och
hårda och smakade oss alla illa. De gjorde oss
uppstudsiga och elaka. En del af favorit-ut-
trycken kunde vi snart utantill. Se här ett: och
gäller detta icke allenast förhållandet mellan för-
äldrar och barn utan och förhållandet mellan lä-
rare och lärjungar vid en kristlig skola. Hans
kärlek till den gamla psalmboken, hvilken var
den enda han tog med till kyrkan, och vedervil-
jan för våra hemlandssånger, ökade icke tillgif-
Menheten honom och oss emellan. De stränga
morgonbönerna och de skarpa upptuktelserna
förhärdade oss. Till slut hade han mig veter-
ligt ingen qvar bland alla eleverna. När det då
morgonen den 1 maj 1875 blef officielt förbjudet
att skrifva om ställningen vid skolan till våra re-
spektive vänner, så lades brandfacklan till den
torra veden, och ’röfvare-synoden i Vasa” var
icke blott möjliggjord utan tvingad fram. En
del elever skulle genast lemna skolan, men det
lyckades oss, som icke voro så eldiga, att lugna
dem, så att de stannade qvar. Men bref skref-
vos, och det åt alla håll, och förbudet verkade,
emedan det var orättvist, sin egen motsats. En
del äldre teologer” voro ledare. De handlade
tyst, men säkert, och den afskjutna pilen nådde
godt sitt mål, och väl var det för samfundet, men
för oss elever i all synnerhet.
Understundom trängdes det komiska med det
allvarliga under denna tid. Reformatorn skulle
lära ’"teologerna” att uttala svenskan ordentligt,
och det var ju godt och väl. Men han hade då-
liga rå-materialer att bearbeta den gången. Öf-
ningen började med förklaring af ljudens olika
gruppering i välljudsläran, och sedan skulle prak-
tiken genast taga sin början. En välbekant ’’te-
olog”, af naturen en riktig lurifax, som för några
år sedan flyttat ’från farbröderna i Illinois till
bröderna 1 Nebraska”, uppkallades först. Han
steg fram med darrande knän och såg mäkta rädd
ut. Han skulle nu säga a. Nog fick han fram
ett ljud, men icke liknade det alls ett ordentligt
svenskt a. Han skulle försöka igen. Det blef
sämre och sämre och han såg allt räddare ut.
Då förbarmade läraren sig ötver honom, tröstade
med, att det skulle nog gå bättre en annan gång
—och förstod platt icke, att ’"teologen” dref med
honom.
Vid denna tid föddes i ett af studenthemmen
ett verb, som är af historisk intresse, och derför
våga vi i all godmodighet återgifva det. Temat
lyder så: L....annymi, Spetsfundäso, Rackel-
haneka, Eskeptekon.
.
Lefve friheten! Men dermed får man icke
sammanblanda det råa eller missledda sjelfsvåld,
som alltjemt stoltserar i lånade fjädrar och vill
inbilla verlden, att det är ett barn af god börd.
Frihet är nödvändig för sann utveckling, äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
