Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324 VID HEMMETS HÄRD.
som var kassör, om minnet ej sviker mig, hade
fått upp den stora trälådan på sitt lilla rum. Hade
vi brådtom? Jo, jo, men. Nästan ingen af oss
hade gjort bekantskap med blåsinstrument förut
på närmare håll. Så fort vi fått dem ur packlå-
ren, skulle hvar och en finna sitt. Det var snart
undanstökadt, ty vi valde efter instrumentens
relativa storlek. Munstyckena voro naturligtvis
icke isatta, och vi hade ej heller insigt nog att
sakna dem, utan försökte spela ändå. En och
annan lyckades verkligen efter förtviflade an-
strängningar att få fram ljud. Men:det såg nog
mörkt ut. Då funno vi munstyckena och sedan
gick det bättre. Hvar och en tog sitt instrument
med sig hem, och det blef ett förfärligt väsen
deruppe på ’’College Hill”. . Bland dem som ut-
gjorde Augustana Silver Cornet Band under
Paxton-tiden räknas nu rektorer, pastorer, pro-
fessorer och affärsmän, väl kända inom samfun-
det. Vi fingo snart en utmärkt amerikansk lä-
rare. En del, som började, kunde i följd af för
dåligt ’"munläder”, det vill denna gång säga, för
svaga läppar, ej hålla på, och så fyldes luckorna
at andra. Derigenom kom en till skolan nyss
anländ yngling, med tunnt hår och stark skägg-
växt, ett snedt öga och en massiv panna, samt
oerhördt starka läppar, att blifva medlem. Han
blef nästan genast den bäste bland oss alla, och
spelade snart sin esskornett på ett mästerligt
sätt.
Hvem minnes icke, när vi skulle spela i kyrkan
första gången. Det var visst en söndagsqväll,
och vi stodo uppe på läktaren omkring den tarf-
liga orgel, som Hanna Hasselquist visste att
traktera så väl. Det var visst icke något krång-
ligt stycke vi skulle spela, men rädda voro vi
ändå. Det gick skapligt nog, och det var väl ej
för mycket, ty vårt program bestod af: "Re’n
bådar morgonstjernan.” Längre fram spelade
vi vid ett nykterhetsmöte nere i staden och voro
ej litet stolta deröfver.
Vi arbetade bittida och sent, för att lära oss så
mycket som möjligt till examen, som var den
sista i Paxton. Vår lärare var en gentleman och
den skickligaste i att undervisa på blåsinstru-
ment, som vi någonsin hade. Han slutade ej,
förrän hvarje instrument spelades rätt. Det var
orsaken till, att samspelningen snart nog blef
ganska god — — — för den tiden.
Det var ju sjelfklart, att vi skulle spela för d:r
Hasselquist på hans födelsedag, och en kall 2:dra
Mars blef det den gången. Vi fingo blåsa tyst
en stund för att få tangenterna lösa. Sedam
gjorde vi det bästa vi kunde. På qvällen voro
alla ""teologerna,” skolans värdfolk och ’bandi-
terna” bjudna till doktorns. Musik af alla slag
vankades, och aftonen tillbringades på det ange-
nämaste sätt. Innan man åtskildes, förrättades
gemensam aftonandakt. Doktorn fylde då endast
59 år.
Somliga af eleverna tyckte icke om ’"bandi-
terna.” ’"Horn-musik” passade ej för kristligt
sinnade ynglingar, menade man. De ville gifva
våra "German Silver”-instrument ett slags mo-
ralisk och sedlig karakter, och trodde, att äfven
messingen hörde till läran om arfsynden. Vår
trumslagare, som ifrat mycket för musikkåren,
blef sjuk 1 tyfoidfeber och afled:-redan om en
vecka. Då sade en broder, som ofta ännu är
lika envis och trångbröstad i sina omdömen:
Gud straffade honom med döden, emedan han
hörde till ’"bandet”. Sådan var toleransen på
den tiden.
Andovers församling bidrog med $100 till in-
strumentens betalning. På så sätt reducerades
skulden ganska betydligt. Till examen spelade
vi redan vackert och med säkerhet.
x x
+
Jag måste förklara en sak. Dessa bilders mål
äro helt enkelt att vara ett slags minnesbok, det
är allt. Men det är icke så litet det: Emmina
nesbok kommer i hvad fall som helst att inne-
hålla både ett och annat, och det kan knappt
tecknaren vara ansvarig för. Man kan icke göra
om verlden — efteråt, utan att ljuga. Men det
vill jag lofva: Minnena skola behandlas med så stor
pietet som möjligt. Lifvet vid våra läroverk har
utvecklat sig. Det stilla Paxton finnes ej längre;
men detta är intet sorgämne 1 och för sig .Seder=
nas enkelhet i Ford county gjorde icke hjertat
bättre än det nu är i Rock Island, Wahoo, St
Peter och Lindsborg. Paxton var, klosterartadt,
men det är icke det samma som himmelskt. I
det stora hela finnes långt bättre disciplin i Rock
Island än någonsin i Paxton. Å det senare stäl-
let rymde en gång en klass från sin lärare, gjorde
en annan gång halfva skolan ’strike”, motsade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
