Vetenskapens sagoland / 65 (1886) Author: Arabella B. Buckley Translator: Karl af Geijerstam, Hellen Lindgren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje kapitlet. Lufthafvet, hvari vi lefva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

försöket är att använda ett stycke läder. Detta
bör blötas mycket väl. Låter man det sedan falla
mot golfvet, får man allt taga i ganska ordentligt
för att lyfta det.[1] Lägges den fuktade läderbiten
tätt mot en slät stenskifva, så att ingen luft
kommer emellan, så pressas läderbiten så hårdt mot
stenen, att du kan lyfta den, utan att den lossnar
från lädret. (Se fig. 13.)

Fig 13. Fuktadt läder lyfter en stenskifva.

Har du någonsin försökt att rycka lös snäckor
från en klippa? Då vet du, hur fast de sitta.
Snigeln sitter fast vid klippan på samma sätt som
läderbiten vid stenen; det
lilla djuret utsuger luften
på insidan af skalet, och
sedan pressas detta mot
klippan med hela
tyngden af den ofvanför
befintliga luften.

Måhända gör du
härvid en ny fråga: hur är det
möjligt, när luften
pressar på vår kropp med en
tyngd af något öfver en
kgr. på hvarje qvadratcm., att vi icke krossas under
en sådan vigt? Ja, den vigt som en fullvuxen
menniska uppbär, är i sanning icke obetydlig: den
stiger till 8,500 kgr. (20,000 ℔). Den skulle krossa
oss, om det icke funnes vätskor och gaser inuti vår
kropp, hvilka trycka utåt och uppväga det yttre
trycket, så att vi icke alls känna det.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>