Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - på andra sidan berget väntade passet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På andra sidan berget väntade passet. Men innan de hunnit
genom grottorna igen, ledda av Ferd, som nu åter var sitt
gamla, tysta jag, började skymningen falla och de gjorde upp
eld i grottan på andra sidan och övernattade där. På morgonen
fortsatte de sin färd och det bar nedåt nu, utför berget
som sluttade ned från grottmynningen, mot passet som de
skymtade vagt i rätt riktning ibland de förvirrande
bergsformationerna.
Nu var det bara att hoppas att det skulle leda dem tillräckligt
långt, utan att föra dem inom räckhåll för de patruller
från Kamwarlu, som säkert just nu kammade igenom bergen.
Men såvitt Carli visste hade detta pass inget namn. De hade
tagit sig dit på ett osannolikt sätt, och chansen att en eventuell
förföljare skulle ta samma väg genom grottorna var ytterst
liten. Men de var ändå mycket noga med att inte lämna några
spår efter sig och när de slog läger följande kväll var Carli
angelägen att de skulle göra det i anslutning till en klippskreva,
så att elden inte skulle lysa lång väg i natten.
När flickan märkte att de nu nalkades Denetah miste hon
all sin misstro mot Carli och förhållandet mellan dem fick en
öppenhet som förvånade dem båda, med tanke på de
omständigheter de råkats under.
Bergsluften var ren och klar och eftersom solen stod på från
en skimrande blå himmel var den inte kylig, utan hade en
friskhet, som lyfte en och gjorde stegen lätta. De vandrade
lugnt, utan brådska och ibland tycktes Ferd otålig, vände sig
om, där han skrittade några meter framför dem, och såg
uppfordrande på dem. Men han tog inte kontakt med Carli. Etern
var tystare än någonsin. Och Carli saknade nästan den mjuka
tankerösten inom sig.
Passet var V-format, smalt längst ner, med sluttande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
