Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - men molnen hade ännu inte börjat skocka sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men molnen hade ännu inte börjat skocka sig, då de fortsatte
inåt mellan klippväggarna, vilka ibland reste sig raka på ömse
sidor om dem, men oftast var brutna i taggiga småpartier, små
berg, som försökte växa ikapp de väldiga massiven rakt fram.
Ferd hade vilat sig och bar hela packningen, och Denée red
också på honom, medan Carli löpte lätt bredvid. Flickan hade
protesterat först och tyckt synd om djuret, men blivit tvungen
att falla till föga inför Carlis argument. De måste komma inåt
så snabbt som möjligt, taktiken hade hela tiden varit att komma
ur intet och försvinna spårlöst – en jakt på måfå upphör
snabbare än en jakt, där jägaren urskiljer spåren efter bytet,
vet han är på rätt väg.
Och han hade försäkrat för henne att hon absolut inte fick
utsätta sig för några påfrestningar efter ett tseni-rus. Om hon
tvunget ville det skulle hon få tillfälle till det när de kommit
längre in och hon hämtat sig. Hon var ingen stor extrabörda
för Ferd.
Djuret ägde oanade kraftreserver och skulle få vila senare.
Carli ångrade att han inte haft ett extra riddjur, en liten
chott, till exempel, som han kunde släppt lös när terrängen
blev för svår, och det inte längre var möjligt att rida. Och
fastän det var meningslöst att anklaga sig själv nu när det var
för sent, gjorde han det i alla fall, där han sprang. Han hade
varit så stolt över sin enkla planläggning av den här kuppen,
att han hade svårt att fördra att han gjort det allra minsta
misstag.
Då och då stannade de och spejade bakåt.
Men av deras förföljare syntes inget spår.
Fastän de endast trängt en liten bit in i ett pass, som
långtifrån ledde till bergsryggens centrum, kändes det redan som
om de var mitt uppe i bergen. Både i luften och allt annat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
