- Project Runeberg -  Minnen från Vegas färd och dess svenska föregångare jämte en kortfattad framställning af Nordostpassagens historia och den amerikanska Nordpolsexpeditionen under De Long /
268

(1890) [MARC] Author: Anton Julius Stuxberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vegas färd 1878-79 - 5. Öfvervintringens förra del

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

urskilja ishuset, som hade snöns hvita färg. Oftast rådde
snöyra eller yrsnö, som i hög grad försvårade promenaderna.
Att under sådana omständigheter finna vägen utan någon
vägledning skulle ha varit en ren omöjlighet. Innan den
regelbundna förbindelsen med ishuset tog sin början, blef för
den skull vägen, som vi framdeles hade att gå, utmärkt med
en massa isstolpar, 117 till antalet, hvilka stäldes på ungefär
lika afstånd från hvarandra (något öfver 40 fot) mellan
fartyget och stranden och sammanbundos med en stark lina.
Denna lina, hvars färg stack skarpt af mot omgifningens hvita
färg, tjenade oss sedan som rättesnöre under våra nattliga
vandringar till och från ishuset. Detta oaktadt var det ändock
förenadt med någon svårighet att hålla vägen under sådana
nätter, då snöyran var mycket häftig. Jag lade under
nätterna märke till, att det i allmänhet icke var möjligt att
urskilja den mörka linan på längre afstånd än omkring 32
till högst 40 steg. Aflägsnade man sig i ringaste mån från
den tillförlitliga vägvisaren, så löpte man fara att spårlöst
förlora den, ty af en kompass kunde man icke ha något gagn
i det becksvarta mörkret. Jag gjorde ett försök ett par
gånger nattetid att aflägsna mig från linan och taga en genväg,
som jag gått tiotals gånger förut om dagen, men jag fick
plikta för min dumdristighet genom att trefva omkring en
hel qvart i alla möjliga och omöjliga riktningar, innan jag
slutligen befann mig på rätta spåret.

Man föreställer sig i allmänhet, att kölden är de arktiska
trakternas värsta plågoris, men jag tror icke, att många
arktiska resande skola skrifva under denna allmänna opinion.
Ty mot köld ensamt kan man väl skydda sig genom en varm
och lämplig beklädnad. Vi hade flere gånger 40 graders köld
och mera, den högsta köldgrad vi iakttogo var — 46°,5 C.,
men den var ingalunda outhärdlig. Det förhåller sig i all-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:10:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vegasfard/0284.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free