Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på sin karta, såsom kapten Ross gjorde med de berömda Crokerbergen,
och då de här nämnda under södra polarkretsen icke äro så lätt
tillgängliga som de norra, skulle de troligen längre hafva paraderat i den
antarktiska än de förra i den arktiska geografien.
Det var julen 1840, då de särskilda expeditionerna på olika
punkter af polkretsen sökte intränga så långt som möjligt i hafvet, det
hemlighetsfulla polarhafvet. Engelsmännen, som utomordentligt hårdnackadt
hålla på alla helgdagar och öfverallt sakna de gamla vanorna,
förklarade sig afgjordt emot julaftonens firande vid sommartiden. Visserligen
måste alla som tillhöra den kristna religionen och vistas på södra sidan
om aeqvatorn, finna sig uti att fira julaftonen om sommaren; men
Engelsmännen ville icke detta, och om det varit möjligt, skulle de låtit hemta
snö och natt från sitt fädernesland, för att fira nämnde högtid vid
sydpolen om vintern; då detta likväl icke var verkställbart, gåfvo de
tillkänna sin motvilja öfver verldens dåliga inrättning genom åtskilligt
laste-ligt tal. Is hade de visserligen tillräckligt, men en ständig dag var icke
vid denna tid rätt passande och de blefvo först då tillfreds, när de hade
helgdagarne bakom sig och ryckle löst på det nya året, som åtminstone i
sjelfva benämningen icke innehöll någon anspelning på natt, som det nu
engång för alla var omöjligt att åstadkomma.
Snart derefter skulle kapten Ross hafva glädjen att verkligen finna
land; det uppsteg i höga bergspetsar, betäckta af evig snö, och bergen
måste varit betydligt höga, ty afståndet utgjorde ännu åtminstone 100
engelska mil. Man befann sig under den breddgrad, som Cook 1774
uppnått och som sedermera icke hade blifvit af någon sjöfarande
upphunnen.
De resande styrde alltjemt till kusten och närmade sig den på
omkring 2 mils afstånd. Man skulle landstiga, hvilket likväl icke kunde
verkställas utan fara, emedan vinden låg på kusten, som, helt och hållet
betäckt med packis, sköljdes af höga vågor. Ett par små öar uppväckte
förhoppning att man bakom dem skulle finna skydd och kunna landa
med mindre fara. Det högsta berget erhöll namn efter öfverste Sabine
och de enstaka uddarne fingo naturligtvis äfven sin benämning och sin
bestämmelse till längd och bredd, så att en efterföljande sjöfarare efter en
sådan uppgift skulle åter kunna finna dem. Emot aftonen hade man att
glädja sig åt den vackra åsynen af två storartade bergskedjor, hvilkas
kammar reste sig 7—10,000 fot öfver hafsytan; dalarne emellan de två
bergen voro fyllda med Gletscher, som utsprungo redan från
bergstop-parne och på flera ställen räckte två till tre mil långt ut i hafvet. Det
är dessa massor, som förse polarhafven med deras simmande berg, såsom
vi redan förut hafva nämnt. På några ställen var snön bortblåst eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
