Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tusende sådana har jorden att tacka för sin nuvarande form; ingen
meriniska kan säga om den katastrof, som skapade Anderna eller den
mäktiga bergskedjan från norra Persien ända till Tibet, var den sista;
ingen menniska kan säga om jordens nuvarande gestalt är hennes
slutliga, hennes definitiva.
Långsamma förändringar af sådant slag försiggå fortfarande och
öf-verallt; äfven Siberien, på hvars jord vi nu uppehålla oss, är utsatt för
sådana förvandlingar. Man har mångfaldiga gånger försökt att befara
Asiens nordkust; många förträffliga sjömän hafva efter hvarandra varit
på flera ställen, så att mången punkt under loppet af ett århundrade
blifvit 5, 6 och flera gånger undersökt. Härvid har det visat sig, att
hafvet vid kusten betydligt aftagit i djup; hvarje sednare resande fann
kustens läge förändradt, kunde icke > mera resa der, hvarest hans
föregångare förmått göra det utan fara. Detta bevisar med visshet, att
hafsbotten höjt sig; vi hafva alldeles liknande tilldragelser i vårt
grannskap. Södra kusten af Östersjön sänker sig under vattnet; norra
kusten af samma haf höjer sig och har sedan den tid, då man derpå
gjordes uppmärksam, stigit ganska betydligt: 30,40,50 fot och ännu mera.
Detta jordens fortfarande stigande ur hafvet frambringar nya bevis
på ett urverldsligt tillstånd hos jorden, som betydligt skiljde sig från det
nuvarande.
På de nordliga kusterna ligger mycket drifved. Sådan finner man
öfverallt, men då den hopar sig till berg af 180 till 200 fots höjd, kan
inan med rätta säga, att så högt kastar ingen våg upp de af floderna
nedryckta trädeu, och vi måste derföre söka att pä annat sätt förklara
denna företeelse.
I en utsträckning af flera mils längd och på afstånd af halfva och
hela mil från kusten ser man rader af kullar, som till hela sin massa
bestå af förmultnade träd, som, kastade i alla möjliga lägen om
hvarandra, genom lera, sand, kalk etc. blifvit förvandlade i sten. Nyckeln
till denna gåta synes just vara att finna i jordens långsamma stigning.
Alla dessa träd jemte kuststräckan, på hvilken de hvila, stodo en gång
under vatten. De småningom med vatten fullsugna drifvedsstammarne,
som blifvit. förda från floder i södern, sedan de lösryckts från stränderna
genom öfversvämningar, hamnade någorstädes i en stilla, af vågor icke
upprörd hafsbugt. Det följande året medförde nya stammar och tillika
med dem gyttja och sand, som sjönk ned mellan den uppstaplade
trädmassan.
Så fortgick det i årtusenden, och ved- och jordmassan hopade sig
under vattnet, måhända tilldess hafsbäckenet, tiildess viken blef fylld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
