AKT IV.
Ett torg vid foten av Brunkeberg. I mitten en fontän. Til höger Hanseatkontorets hus; rött tegel med gotiska fönster försedda med stora järngaller utanför och luckor innanför. Port med bommar för. Ovan är Lübecks vapen och flagg.
Till vänster en tavern med skylt "Det Gyllne Äpplet"; bänkar och bord utanför under gröna träd; en berså med med bord och bänk i förgrunden.
Fonden visar Brunkebergs ås, på vilken synes en mängd galgar, stegel och hjul.
Utanför Hansakontoret står en bänk.
Vid brunnen stå AGDA och KARIN. Agda med en vattenkruka, Karin med en korg med blommor och kransar.
AGDA.
Du frågar vad detta är för ett stort, rött hus. Det var för några år sedan ett kloster under Sankta Clara, men nu är det ett Hansa-kontor.
KARIN.
Köper de blommor där?
AGDA.
Det tror jag inte; men förr bar jag ofta blommor hit, då det stod en Guds moder där i hörnet. - Jag våndar hon vore där än!
KARIN.
Vad har man för sig därinne i huset? Det talas om så mycket underliga historier och ingen blir insläppt...
KARIN.
Det förstår sig; men det lär försvinna människor, och folket säger de äro hedningar som offra -
AGDA.
Har du hört det också? - Det kan väl icke vara sant! Säg, hör du!
KARIN.
Jag vet ju inte, jag; men vad oroar du dig för det?
AGDA tiger.
KARIN.
Skvallret har sagt att du ägde en vän därinne, är det sant?
AGDA.
Ja; eftersom du vet det. Men om han är kvar där? Om jag bara visste det!
KARIN.
Jag skall ringa på och fråga.
AGDA.
Nej, nej; du känner icke det folket.
KARIN.
Tror du de äter upp mig!
Går till porten och ringer; en klocka höres.
Hör bara! Det är gamla vesperklockan, som jag känner igen! Bing, bång! bing, bång!
AGDA.
Håll, håll! Det kan komma någon!
KARIN.
Det är ju meningen det. Men det kommer ingen! Kära du! - Det är ett hemskt hus! Och nu får det vara ifred för mig! - Hör du, Agda, du känner ju Prins Erik?
AGDA.
Ja! och det var för hans skull som Blå Duvan stängdes. Nu är jag här mitt emot på Gyllne Äpplet.
KARIN.
Han skall ha varit artig mot dig?
AGDA.
Nej, han var högst oartig! högst gemen!
KARIN.
Då var han drucken, eljes är han mest olycklig, säges det!
AGDA.
Känner du honom?
KARIN.
Nej, jag har bara sett honom och kan aldrig förgäta hans sorgsna blickar och hans långa ansikte - han är så lik en docka som jag hade en gång och som jag kallade Blinda Blodlös - de är visst stygga mot honom hemma också!
AGDA.
Ja, det må ske, men man behöver inte vara ett svin därför att man är olycklig.
KARIN.
Varför skall du säga så; han dricker vin som alla ungherrar... och - - - tst, det kommer någon...
AGDA.
Farväl, Karin, jag måste rusa in...
Går in i tavernen till vänster.
KARIN
drar sig ut till höger.
Jag kommer tillbaka.
PRINS ERIK och GÖRAN PERSSON
in från fonden.
PRINS ERIK.
Här är min nya vinkälla... kom fort hit i lövsalen!
GÖRAN PERSSON.
Och Agda är med!
PRINS ERIK.
Än sedan?
Knackar i bordet.
AGDA ut.
PRINS ERIK
till Agda.
Bär hit rhenskt vin! och bliv sedan osynlig!
Till Göran Persson.
Göran! Vet du, att vi stå inför ett avgörande ögonblick, då jag måste vara beredd på att ingripa? Kungen har mistat förståndet och begår handlingar, som icke kunna försvaras. I går afton tog han huvet av dalamännen, och idag kommer budskap att hans troppar äro slagna av Smålands bönder, som gått upp över Holaveden! - Följden blir att dalkarlarne resa sig, och så är allt förlorat.
GÖRAN PERSSON.
Vad rör det oss? Må världen förgås, jag skall skratta!
PRINS ERIK.
Men kulmen på vanvettet är detta: då skattkammaren är tömd går kungen i sin otroliga enfald och vill låna pängar av Lübeckarne, som äro hans fiender.
GÖRAN PERSSON.
Vem skall man ta pängarne av om icke av sina fiender?
PRINS ERIK.
Om jag icke är galen, så kan du göra mig! - Håll dig allvarsam ett ögonblick!
GÖRAN PERSSON
deklamerar.
- "Vid guldets klang, när raffeln går
- och vinet gnistrar, druckna ögat glimmar,
- till glädjeflickan leda alla våta spår,
- när mörkret höljer nattens korta timmar."
AGDA har kommit ut med vin.
PRINS ERIK
skrattar fånigt åt Göran Perssons föredrag.
Haha! Den är god! Men jag har gjort den själv! - Nå, Agda eller Magda, var är din pantlånare i dag?
AGDA tiger.
PRINS ERIK.
Vet du, att Hanseaterna bruka slakta pojkar därinne för att skicka dem till hundturken?
AGDA.
Är det sant?
PRINS ERIK.
Lite sant är det nog.
GÖRAN PERSSON.
Låt tärnan gå innan hon börjar gråta; jag tycker inte om tårar.
PRINS ERIK.
Du har visst aldrig gråtit, Göran.
GÖRAN PERSSON.
Jo, en gång: då jag föddes hit, och sedan en gång av ilska.
PRINS ERIK.
Du är ett as, Göran.
AGDA går in i tavernen.
GÖRAN PERSSON.
Emellertid: - Du vill sitta och räkna ut händelsernas gång och på den falska kalkylen bygga ett beslut! Har du inte märkt, hur alla våra beräkningar gäckas? - Gudarne leka! - Ibland handla vi klokt, och då löper det åt helvete; ibland göra vi allt vad galet är, och då går det rätt! Det är något skitt alltihop!
PRINS ERIK.
Det är min mening också, men det är nog ett slags förnuft i det!
GÖRAN PERSSON.
Det kan jag inte finna, för det är precis som att raffla!
PRINS ERIK.
Låt raffeln gå då!
GÖRAN PERSSON.
Låt raffeln gå! Det är ordet! Nu skall det rafflas om krona eller klave... om småländingen skall ha kronan och kungen klaven! - Nej, se vem som kommer där?
KARIN in från höger.
PRINS ERIK
fixerar henne.
Vem - är - det?
GÖRAN PERSSON.
En blomsterflicka.
PRINS ERIK.
Nej - det - är - något annat! - Ser du?
GÖRAN PERSSON.
Vad skall jag se?
PRINS ERIK.
Du skall se det jag ser, men det kan du icke.
KARIN fram; på knä för Erik, räcker en krans.
PRINS ERIK
stiger upp, tar kransen och lägger på Karins huvud.
Till Göran Persson.
Ser du! Nu är det krans på kronan!
GÖRAN PERSSON.
Kronan?
PRINS ERIK.
Såg du icke?
Till Karin.
Stig upp, mitt barn! Du skall icke knäa för mig, men jag för dig! Jag vill icke fråga vad du heter, ty jag vet vem du är, fastän jag aldrig sett dig eller hört talas om dig! - Vad äskar du av mig? Tala!
KARIN
enkelt.
Att ers nåde köper blommor!
PRINS ERIK.
Ställ dina blommor där!
Stryker av en ring och ger henne.
Här har du.
KARIN.
Nej, Ers Nåde! Den ringen kan jag icke bära, ty den är för grann för mig, och jag kan icke sälja den, ty då blir jag tagen som tjuv.
PRINS ERIK.
Du är lika klok som skön.
Ger henne pängar.
KARIN.
Tack, Ers Nåde; men det är för mycket!
PRINS ERIK.
När du icke sagt priset, så bestämmer jag det!
KARIN går.
Paus.
PRINS ERIK.
Såg du?
GÖRAN PERSSON.
Nej, jag såg rakt ingenting!
PRINS ERIK.
Hörde du då? Hörde du icke denna stämma?
GÖRAN PERSSON.
En vanlig pigstämma, litet näbbig!
PRINS ERIK.
Göran, tig! Jag älskar henne!
GÖRAN PERSSON.
Det var inte den första!
PRINS ERIK.
Jo, den första; den enda!
GÖRAN PERSSON.
Nå, så förför henne, då!
PRINS ERIK
drar sin värja.
Akta dig, eller vid Gud! - - -
GÖRAN PERSSON.
Ska han stickas igen nu?
PRINS ERIK.
Jag vet inte vad som hänt, men från denna stund avskyr jag dig; jag kan icke vara i samma stad som du; du orenar mig med dina ögon och hela din varelse stinker! Därför går jag ifrån dig, och vill aldrig se dig mer för mitt ansikte! - Jag lämnar dig som om en ängel kommit och hämtat mig från de ondes boningar; jag avskyr det förflutna såsom jag avskyr dig och mig själv!
Går efter Karin.
GÖRAN PERSSON.
Det här tycks vara allvar! Men du kommer nog igen!
Slår i bordet.
AGDA in.
GÖRAN PERSSON.
Känner du blomsterflickan Karin?
AGDA.
Ja, det gör jag.
GÖRAN PERSSON.
Vad är det för en persedel?
AGDA.
Det är en snäll och god flicka, som jag aldrig hört ont om.
GÖRAN PERSSON.
Kan du se något vackert på henne?
AGDA.
Nej, men hon är ganska täck, och godheten lyser ut av henne.
GÖRAN PERSSON.
Jaså, det var det han såg!
AGDA.
Hör nu, sekreteraren, icke är I så ond som folk säger?
GÖRAN PERSSON.
Mitt barn, jag är aldrig ond på någon, men hela världen är ond på mig ända sedan jag föddes!
AGDA.
Varför talar I icke alltid med den tonen?
GÖRAN PERSSON.
- - - Emellertid är prinsen förälskad, förhäxad!
AGDA.
Den arme! - Säg, sekreterare, är prinsen klok?
GÖRAN PERSSON.
Du är kostlig med dina frågor! - Låt mig nu fråga dig: hm! - tror du att en kvinna skulle kunna, hm! älska mig?
AGDA.
Nej.
GÖRAN PERSSON sårad.
AGDA.
Jo, om ni blev en god människa!
GÖRAN PERSSON.
Hur fan ska man bli det då?
AGDA.
Usch! Usch!
GÖRAN PERSSON.
När man aldrig ser något gott, hur ska man då kunna tro på't!
AGDA.
Säg mig, sekreterarn, menade prinsen vad han sade om Hanseaterna och sådant som de ha för sig, därinne i huset.
GÖRAN PERSSON.
Nej, mitt barn, han skämtade grymt! Men vad de göra därinne kan ingen svensk makt lägga sig emot, så mycket bör du veta, om du är orolig för din Jakob.
AGDA.
Vill I göra mig en god tjänst? Den kostar icke något.
GÖRAN PERSSON.
Hjärtan gärna, min flicka!
AGDA.
Skaffa mig reda på Jakob! - Han hade stämt möte med mig, men kom icke. Vi ha ringt på porten där, men ingen öppnar.
GÖRAN PERSSON.
Jag vill icke göra dig ledsen, Agda, men, tyvärr, har jag anledning tro, att Lübeckarne äro resta sin väg i anledning av det utbrutna upproret.
AGDA.
Och han kommer icke igen?
GÖRAN PERSSON.
Jag profeterar ogärna, för det går alltid åt skogen med mina profetior, men jag tror icke han kommer igen så snart.
AGDA
faller ner.
Herre Jesus!
GÖRAN PERSSON
reser sig och lyfter opp henne.
Vad är det, min flicka! - Säg mig! Halvhögt. Är det barn?
AGDA.
Han har givit mig löfte!
GÖRAN PERSSON
med verklig rörelse.
Stackars kvinna!
AGDA betraktar honom.
GÖRAN PERSSON.
Alltid elände, bara det blir kärlek av!
AGDA.
I föraktar mig icke?
GÖRAN PERSSON.
Jag tycker synd om dig, liksom om oss alla!
AGDA.
Ser I nu att det finns gott!
GÖRAN PERSSON.
Var?
AGDA.
Hos er!
GÖRAN PERSSON.
Basch! - Är det något annat jag kan göra för dig?
AGDA.
Jo, om sekreteraren ville skriva till Lübeck och fråga Jakob...
GÖRAN PERSSON.
Jag tycker visserligen inte om såna här kärleksaffärer, men skriva skall jag i alla fall, såvida nämligen det bekräftar sig att han rest.
AGDA
vill kyssa hans hand, som han rycker tillbaka.
Tack!
GÖRAN PERSSON.
Vad gör du människa; jag är väl ingen biskop heller! - Men tyst nu, här kommer storfrämmande, och då går jag!
Det har mörknat på scenen.
AGDA.
Glöm icke bort mig nu, goda sekreteraren!
GÖRAN PERSSON.
Du tror mig icke! Nå, det är inte mycket att tro på!
Går till vänster.
KUNGEN klädd i stor blå kappa, stor slokhatt och med ett vildsvinsspjut som stav. PRINS JOHAN enkelt klädd som om han icke ville vara igenkänd.
KUNGEN
ser sig omkring.
Menar du man känt igen oss?
PRINS JOHAN.
Nej, fader, det menar jag inte.
KUNGEN.
Ring på, då!
PRINS JOHAN
ringer på Hanseaternas port.
Klockan går icke!
KUNGEN.
Bulta då!
PRINS JOHAN
bultar.
Ingen svarar!
KUNGEN
sätter sig på bänken.
Jag måste råka Herman Israel i denna afton, jag måste.
PRINS JOHAN.
Du är orolig, fader.
KUNGEN.
Ja, jag är sannerligen icke lugn!
Paus.
PRINS JOHAN.
Du har penningbekymmer?
KUNGEN.
Tala icke om'et! - Bulta en gång till!
PRINS JOHAN
bultar.
Ingen är där.
TIGGARE komma in i en skara, falla på knä för kungen och räcka fram händerna.
KUNGEN.
Hånar I mig?
TIGGAREN I.
Stränge riddare, vi förgås.
KUNGEN.
Jag förgås också! - Varför tiggen I?
TIGGAREN II.
Jo - - jag ska säga't jag. Kungen har dragit in fattigtiondet, och så sa han: tigg!
KUNGEN.
Vad skulle han använda de fattigas tionde till?
TIGGAREN I.
Till prins Eriks fri- frillerier!
KUNGEN.
Till rikets gäld, uslingar! Till Johan. Giv dem pängar, att de må gå!
PRINS JOHAN
utdelar pängar.
Där fån I att dela, men gån! Genast!
TIGGARNE gå ut.
KUNGEN.
Vem har skickat fram dem? - Någon har skickat dem. - Bulta på igen!
PRINS JOHAN bultar.
KUNGEN.
Förödmjukelse utan like! Ser du, son; ingen är så högt uppe att han icke får stiga ner ibland. Men detta hade jag aldrig drömt.
Tar av hatten och torkar svetten ur pannan.
PRINS JOHAN.
Får jag tala!
KUNGEN.
Nej, det får du icke, ty jag vet vad du vill säga.
HUSTRU NILSSON ledes av BARBRO, sorgklädda. Barbro har en skrift i handen.
BARBRO
till Hustru Nilsson.
Det är rådsherren själv!
HUSTRU NILSSON.
Är det Herman Israel, han som sitter där? Mina ögon ha slocknat av sorgen!
BARBRO.
Det måste vara han.
HUSTRU NILSSON och BARBRO nalkas Kungen.
BARBRO
till Kungen.
Är detta rådsherren?
KUNGEN.
Vad viljen I rådsherren?
BARBRO.
Stränge herr Syndicus; vi äro den avlidne Måns Nilssons efterleverskor och komma att bönfalla om rådsherrens förord hos konungen.
KUNGEN.
Vad kan rådsherren göra åt det?
BARBRO.
Man säger, att han är konungens ende vän och därför ville vi genom honom söka utverka att återfå den egendom, som med orätt avhänts oss.
KUNGEN.
Med orätt? Måns Nilsson dömdes som förrädare från liv och gods. Och det var rätt.
BARBRO.
Men den oskyldiga änkans arvslott som hon medfört i boet skulle icke följt med.
KUNGEN.
Vad heter du?
BARBRO.
Jag är döpt till Barbro och konungen stod själv fadder då han var uppe i Dalarne!
KUNGEN
reser sig, och sätter sig igen.
Barbro! - Har du sett kungen nånsin?
BARBRO.
Icke sedan jag var för liten att kunna känna igen honom. Men när han sist besökte Kopparberget väntade far honom hem, och vi unga skulle hälsa honom med en sång.
KUNGEN.
Vad var det för sång?
BARBRO.
Jag kan icke sjunga sedan far så ömkligen är död; men den handlade om kung Gösta och dalkarlarne, och den slutade så:
- I haven med mig ståndit
- som trogne svenske män.
- Vill Gud mig livet unna
- jag gör eder gott igen.
KUNGEN.
Säg något ont om kungen!
BARBRO.
Nej! för det sa far att vi aldrig skulle få göra, även om vi hörde andra säga.
KUNGEN.
Sa far det?
BARBRO.
Ja.
KUNGEN.
Gån i frid; jag skall tala vid kungen, och rätt skolen I få, ty han vill rätt och gör rätt!
BARBRO
på knä, tar konungens hand, som hon kysser.
Vore konungen oss lika huld som I, rådsherre, då vore ingen nöd.
KUNGEN
lägger handen på Barbros huvud.
Det är han, mitt barn; och sin guddotter nekar han intet. Gån i frid!
HUSTRU NILSSON och BARBRO gå.
KUNGEN
till Johan.
Vem har skickat fram dem? - Vem? - Här sitter jag på de anklagades bänk, jag, högste domaren.
PRINS JOHAN.
Må jag tala ett ord?
KUNGEN.
Nej! Jag kan säga mig själv allt vad du ärnar.Jag kan säga mig, att Herrans hand har lagt sig tung över mig, utan dock att jag förstår varför. Ty, om Gud talar genom samvetet och bönen, så har han intalat mig att handla såsom jag handlat. Varför min lydnad nu straffas, fattar jag icke; men jag böjer mig för den högre visdomen som går över mitt förstånd! Paus.
Det var min guddotter! och hennes far var min vän, vars huvud jag måste taga. - O, grymma liv som måste levas likafullt! Paus.
Bulta igen!
MARCUS
resklädd, in från höger.
Ers nåde! På knä.
KUNGEN.
Är det flera?
MARCUS.
Budskap från Herman Israel!
KUNGEN.
Äntligen! - Tala!
MARCUS.
Herman Israel har denna eftermiddag lyftat ankar från Älvsnabben och seglat hem till Lübeck!
KUNGEN
reser sig.
Då är jag förlorad! - Gud hjälpe mig!
PRINS JOHAN.
Och oss alla.
De gå.
MARCUS fram till tavernen och knackar i bordet.
AGDA
ut.
Är det Marcus?
MARCUS.
Ja, Agda, det är jag!
AGDA.
Var är Jakob?
MARCUS.
Han har företagit en resa, en mycket lång resa.
AGDA.
Vart?
MARCUS.
Det kan jag icke säga; men han bad hälsa dig och lämnar dig denna ring.
AGDA.
Är det som ett minne eller som en fästegåva?
MARCUS.
Läs på den!
AGDA
läser.
Stava kan jag litet! - - - "För evigt" står det. Vad betyder det?
MARCUS.
Det betyder nog: farväl, för evigt!
AGDA
skriker.
Nej; det betyder att han är död!
MARCUS tiger.
AGDA.
Vem har dödat honom?
MARCUS.
Lagen och hans brott! - Han uppreste sig mot sin fader och förrådde sitt land!
AGDA.
För att rädda mitt land! - Vad skall bliva av mig?
MARCUS
rycker på axlarne.
Tja! Så är det här i världen! Bara försåt och osäkerhet!
AGDA.
Ve mig, han var lik alla andra!
MARCUS.
Ja! De är sig tämligen lika, mänskorna; och är de inte sämre, så är de inte bättre heller! Adjé!
*
Magister Olaus Petri's arbetsrum. Dörr till höger och till vänster
MAGISTER OLAUS sitter och skriver.
KRISTINA
står bredvid och väntar med ett brev i handen.
Stör jag?
MAGISTER OLAUS
lugnt, kallt.
Eftersom jag skriver!
KRISTINA.
Är du säker på att du skriver?
MAGISTER OLAUS.
Alldeles säker!
KRISITNA.
Men jag har inte sett pennan röra sig på en lång stund...
MAGISTER OLAUS.
Därför att då tänker jag.
KRISTINA.
Det var en gång...
MAGISTER OLAUS.
Det var en gång, ja!
KRISTINA.
Får Reginald komma in och taga avsked?
MAGISTER OLAUS.
Är det så långt lidet redan?
KRISTINA.
Skjutsen väntar och allt är packat.
MAGISTER OLAUS.
Må han komma då!
KRISTINA.
Är du säker på, att han skall till Wittenberg för att studera?
MAGISTER OLAUS.
Jag har sett för mycken osäkerhet för att vara säker på någonting, det vet du. - Har du anledning betvivla reseplanens utförbarhet, så säg!
KRISTINA.
Om jag också hade tvivel, skulle jag icke vilja störa dig!
MAGISTER OLAUS.
Alltid lika älskvärd! - Vill du be Reginald komma hit?
KRISTINA.
Allt vad du befaller gör jag.
MAGISTER OLAUS.
Och som jag aldrig befaller, utan ber, så...
KRISTINA.
Om du ville befalla din herr son, någon enda gång, så skulle han kanske vara lite hövligare och lydigare mot sin mor!
MAGISTER OLAUS.
Reginald är nog hård, men du har orätt, då du vill uppfostra honom till att enbart vara ditt höga nöje!
KRISTINA.
Är du på barnens sida mot föräldrarne?
MAGISTER OLAUS.
Det vill jag erinra mig alltid ha varit, när det gäller barnens berättigade fordringar.
KRISTINA.
Berättigade? Äro barn berättigade att fordra något?
MAGISTER OLAUS.
Ja visst! Har du glömt huruledes vi...
KRISTINA.
Ja, jag har glömt all gammal smörja; jag har glömt huru du svor att älska mig, och allt det buller som gjordes om påvens skägg, och silverstölderna och klockskojet, och den rena bekännelsen, och stekta gäss och kacklande svanor, och martyrer med goutte militaire, och Kristi efterföljelse med vin och kvinnor, och hur de revo ögonen ur varann och klöste håret av varann, så att nu är det tjugofem nya läror i stället för en helig allmännelig kyrka. Jag har glömt alltihop!
MAGISTER OLAUS.
Du har kanske gjort rätt i det. - Vill du kalla hit Reginald!
KRISTINA.
Väl! Jag skall kalla honom. Det skall bli ett stort sant nöje!
Går till vänster.
MAGISTER OLAUS
ensam; talar för sig själv.
Lycklig hon, som glömt alltihop! - Jag minns det, jag!
KRISTINA in med Reginald.
REGINALD.
Mor skall gå ut, för jag kan icke tala då hon är inne!
MAGISTER OLAUS.
Vi ska inte tala så mycket!
KRISTINA.
Jag ska inte säga ett ord, bara höra på er, och framför allt se på er! Sätter sig.
REGINALD.
Nej, du får inte se på oss!
MAGISTER OLAUS.
Lugna dig, min gosse! - Och var hövlig mot din mor. När man skall ut och resa vet man aldrig, om man kommer hem!
REGINALD.
Så mycket bättre!
MAGISTER OLAUS
Smärtsamt.
Vad är det för slag?
REGINALD.
Jo, jag är led åt alltsammans! och jag ville jag vore dö!
MAGISTER OLAUS.
Så talar ungdomen nu för tiden!
REGINALD.
Men varför? Därför att vi icke veta vad vi skola tro.
MAGISTER OLAUS.
Inte det? Kännen I icke trons artiklar! Tron dem!
REGINALD.
Tron dem! Veten I icke att det är Guds verk att I tron?
MAGISTER OLAUS.
Är du en Calvinist?
REGINALD.
Inte vet jag vad jag är, men när jag talar med prins Johan, säger han att jag är papist, och när jag råkas med prins Erik, menar han att jag är Zwinglian.
MAGISTER OLAUS.
Vill du nu resa till Wittenberg och lära dig tron hos doktor Martin Luther?
REGINALD.
Jag känner ju hans läror, men jag tror icke på dem!
MAGISTER OLAUS.
Såå?
REGINALD.
Nej, ty för honom är tron allt och gärningarna intet. Jag har varit en troende, men mina gärningar blevo icke en bit bättre, och jag kände mig slutligen bara som en hycklare!
MAGISTER OLAUS.
Är prins Johan katolik?
REGINALD.
Han måtte vara det, efter han håller på gärningarna, som äro väl huvudsaken ändå!
MAGISTER OLAUS.
Och prins Erik, säger du, är reformert?
REGINALD.
För så vitt han tror på nådavalet, ja! Och Göran Persson är visst satanist; och unga Sturen är avgjort anabaptist...
MAGISTER OLAUS.
Detta var nytt för mig! - Jag trodde söndringens tid var förbi...
REGINALD.
Söndringen ja! Det är alltid Johans ord; vi ägde en allmännelig kyrka, och så...
MAGISTER OLAUS.
Håll mun på dig och gå till Wittenberg!
REGINALD.
Efter du, far, så önskar, men jag vill icke mer studera teologi!
MAGISTER OLAUS.
Varför så då?
REGINALD.
Jag tror det är djävulsverk till att göra människor till fiender!
KRISTINA.
Bra, Reginald! Bra!