Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vandring i skogen.
de företagit i den friska luften. Anne hade tagit med sig lemo-
nad och glas åt sina gäster, men själv drack hon endast kallt
vatten ur bäcken, som hon hämtade upp åt sig med en liten bä-
gare, gjord av björknäver. Bägaren läckte, och vattnet smakade
jord, som bäckvatten brukar göra om våren, men Anne tyckte,
att det låg mera »stämning» i att dricka sådant än lemonad ur
ett glas.
— Titta, ser ni det där poemet? sade hon plötsligt och
pekade med fingret.
— Var nånstans? — Jane och Diana stirrade, som om de
väntade få se runor ristade i björkarnas stammar.
— Där — nere i bäcken — den där gamla gröna, moss-
lupna stocken med vattnet som strömmar över den i en massa
små krusiga rännilar, så fina och jämna, som om man kammat
dem — och så den där ensamma solstrålen, som faller rätt på
den, långt ned i det klara djupet ... O, det är det vackraste
poem jag någonsin sett.
— Jag skulle förr kalla det en tavla, sade Jane. — Ett poem
är rader och verser.
_ Ack nej — visst inte! — Anne skakade mycket bestämt
på huvudet med dess krans av skir vit körsbärsblom. — Raderna
och verserna äro bara poemets yttre klädnad och äro inte mera
poemet självt än dina krus och garneringar äro du, Jane. Det
verkliga poemet är själen innanför dem — och den där vackia
lilla gruppen är ett oskrivet poems själ. Det är inte vai dag man
får se en själ — inte ens ett poems.
— Jag undrar just hur en själ — en människas själ —
skulle se ut, sade Priscilla drömmande.
- Så där, skulle jag tro, svarade Anne och pekade på den
skimrande soldager, som silade sig ned genom en björks späda
gröna lövverk. - Men med gestalt och anletsdrag naturligtvis.
Jag tycker om att föreställa mig själar som skapade av ljus. Och
somliga skifta i den mildaste rosenfärg - och andra lysa och
tindra som månskensglitter på havet - och somliga aro bleka och
genomskinliga som dimman när det dagas . . .
- Jag har läst någonstans, att själar skulle likna blommor,
sade Priscilla.
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
