Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vandring i skogen.
- Hur kan du veta det? utbrast Jane häpen.
— Jag måtte väl förstå mig en smula på uttryck . . . Just
det där har jag ofta nog känt i mitt eget ansikte. Men slå bort
det, är du snäll! Det håller sig nog till måndag — och gör det
inte, så mycket bättre! O, flickor, flickor, se den tuvan över-
sållad med violer! Det är någonting för minnets tavelgalleri!
När jag blivit åttio år — om jag någonsin hinner så långt —
ska jag sluta mina ögon och se violerna framför mig precis som
jag ser dem nu. Detta är den första vackra gåvan vår dag har
skänkt oss.
— Om man kunde se en kyss, tror jag den skulle se ut
som en viol, sade Priscilla.
Anne rodnade över hela ansiktet.
— Det var hyggligt av dig att säga ut den tanken, Pris-
cilla, i stället för att bara tänka den och behålla den för dig själv!
Den här världen skulle vara ett betydligt intressantare ställe -
fastän det räcker nog förstås ganska bra till ändå — om män-
niskor alltid talade ut sina innersta tankar.
— 1 längden skulle nog inte alla vinna på det, är jag rädd,
sade Jane helt förnuftigt.
— Det kan nog hända, men då finge de skylla sig själva,
om de tänkte dumma och fula tankar. Vi kan i alla fall säga ut
alla våra tankar i dag, för vi ska inte ha någonting annat än vackra
tankar. Var och en får säga precis vad som faller henne in. Det
är konversation. Titta, här går en liten stig, som jag aldrig har
sett förut. Låt oss se varthän den leder.
Stigen slingrade sig i många bukter; den var så smal, att
flickorna måste gå i »gåsrad», och till och med då viftade tall-
grenarna dem om kinderna. Under tallarna funnos sammetsmjuka
kuddar av mossa, och längre bort, där träden blevo lägre och
glesare, täcktes marken av en rikedom av frodigt grönt.
— Så fullt med elefantöron! ropade Diana. — Jag ska
plocka en hel bukett, de äro så vackra.
— Hur ha sådana behagfulla och fjäderlätta blad någonsin
kunnat få ett sådant rysligt namn? undrade Priscilla.
— Det var väl så, att den person, som först hittade på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
