Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bleking af Eva Wigström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Listerviken är fri från skar och har hlott emellan Pukavik och Stensnäs en grupp småöar. Öster
om Stensnäs utfaller Mörrums å,. se.dan den, strid, bred och ostyrig, stupat ned från fallet vid Mörrums
kyrka, ett fall, som i synnerhet har laxen att tacka för sitt glänsande rykte.
Vid åns utlopp ligger gården Elleholm. Här har i äldre tider varit en stad, naturligtvis med ett
befäst slott, hvilket bar det stolta namnet Sjöborg. Men hela den härligheten gick upp i rök 1564, då
svenskarne brände staden. Nu har nejden ett så älskligt landtligt utseende, den ler så öppet och gladt,
som om den aldrig ens drömt om stadsprivilegier och medföljande kommunalskatter.
Närmast skånska gränsen, på en utskjutande landtunga, ligger den lilla staden Sölvesborg vid
en vik af Östersjön. Tyst, vänlig och drömmande ligger den der invid ruinerna af det starkt befästa
slott, hvilket 1525 innehades af sjöhjelten Sören Norby, som då till lands herskade öfver Bleking och
till sjös gjorde hanseväldets flottor herradömet öfver Östersjön stridigt nog genom sina djerfva kaperier.
Liksom Blekings historia företrädesvis är knuten till hafvet och stränderna, så utgör också hafvet
en af befolkningens förnämsta näringskällor. Blekings raska söner plöja gerna hafvet, vare sig som sjömän
eller fiskare, och skärgårdsflickan sköter sin båt med säkert öga och stark hand emellan holmar och skär.
Det ligger något af sjöfogelns egendomliga skönhet öfver befolkningen, men också något af hans
djerf-het i rörelserna, på samma gång lynnet ej så litet påminner om de häftiga kastvindarne emellan klipporna.
Åkerbruk är dock landskapets hufvudnäring, och blekingsbon skyr ej den möda, som kräfves för
att, efter hans tillgångar, förvandla stenbundna ödemarker till åkrar eller att genom sjösänkning vinna
nya tegar. Af större industriella företag må nämnas sågverk och brännerier samt i skärgården ansenliga
stenhuggerier. Qvinnorna idka en ej obetydlig husslöjd, företrädesvis väfnadsarbeten.
Men oaktadt allt detta göra dock blekingsboarne snarare intryck af att vara en sparsam, förnöjd
och villigt försakande befolkning, än en, efter nyare tidens måttstock, verksam, driftig och vaken.
Blekingsbon håller segt på gamla sedvänjor och föreställningar och har ej lärt sig att slå kontant mynt af hvarje
liten handräckning han bevisar nästan; ordstäfvet: »tid är penningar» har ännu ej blifvit af honom
omsatt i ett rastlöst verknings- och
penninge-begär. Kanske skola landskapets jernvägar
verka en förändring häri.
Liksom hela landskapet kan sägas vara
ett lyriskt poem, så är också blekingsbon
lyriskt stämd både i sitt lif och sin folkdiktning.
Denna senare, arm i fråga om allt annat stoff
än det som rör känslolifvet, blir på detta
område färgrik och omvexlande. Starkast visar
sig dock detta i det verkliga lifvet, der än de
blida och veka känslorna göra sig gällande, än
de vilda, otämjda lidelserna spela herre öfver
förnuft och eftertanke. Det är som om man
i folklynnet såge en afspegling af ömsom de
blida blomsterklädda kullarne, de drömtunga
bokskogarne, de leende vikarne och de brusande
bränningarne mellan skärgårdens klippor.
Öfver det hela glider ett drag af
kärleksvisans gamla rörande romantik.
 |
| Stenen "Smörpundet" å Nastingsön (vid Karlshamn). |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
