Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Göteborg och Bohuslän af Wilhelm Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nivå. Frågan: huruvida de förste bebyggarne redan funno förhållandet mellan land och haf vara i
huf-vudsak detsamma som nu, är ett spörsmål, till hvars besvarande fornforskningen kan lemna några bidrag.
Det visar sig nämligen af de undersökningar, som i detta afseende gjorts, att en höjning under stenåldern
möjligen egt rum i den omfattning, att den nu befintliga stranden ligger omkring 75-dels mil längre ut
än den förra, men å andra sidan är det visst, att höjningen, om den under stenåldern egt rum, afstannat
redan för flere tusen år sedan, hvilket framgår deraf, att bland bronsålderns grafvar många finnas belägna
i det yttersta strandbältet, endast några få fot öfver hafvets yta; detta motsäger dock icke antagandet,
att partiella höjningar ännu i dag kunna ega rum.
I det föregående är antydt, att det intryck en som färdas genom skärgården eller den närbelägna
kuststräckan får af landskapet, måste blifva mindre gynnsamt på grund af de ödsliga, kala bergen, blottade
som de äro på all rikare växtlighet. Detta intryck blir dock alltför ensidigt för ett rättvist bedömande
af provinsen i dess helhet. Den nämligen, som reser genom östra delen eller ännu hellre midt igenom
landskapet, får se något helt annat. Visserligen äro konturerna i hufvudsak de samma, man återfinner
samma mer eller mindre tvärbrant uppstigande bergmassor, skilda genom trånga, slingrande dalgångar,
och blott på få ställen visa sig större öppna slätter. Men hafssidan af länet är det oaktadt så olik det
inre landet, att man icke får någon riktig föreställning om det hela, om man icke äfven känner det
senare; enformighet är nämligen något som icke förekommer i Bohuslän.
Man kan väl, som sagdt, äfven i det inre träffa mindre tilltalande partier, nakna, ljungbevuxna
hedar eller fjellplatåer af en rent af skräckinjagande ödslighet, stenöknar utan bostäder, vägar eller
växtlighet, der knappast något annat lif är skönjbart än en roffogel, som långsamt seglar öfver klippmassorna.
Sådant tillhör likväl icke hufvudkarakteren, ty det som förlänar det inre landet dess skönhet är just
tillvaron af den rika växtlighet man här finner, icke blott i de väl skyddade dalarne, utan äfven upp
efter bergssidorna.
Det torde vara svårt att i södra och mellersta Sverige få se ett mera omvexlande och pittoreskt
landskap än det, som sträcker sig från Uddevalla norr ut genom Bohuslän. Vägen håller sig på
kammen af åsarne; slingrande sig förbi utskjutande klipphörn, stupår den ned öfver kala hällar i backar så
branta, att man nästan fruktar få se åkdonet gå öfver hästen, och väl nedkommen i dalen, går vägen
omedelbart derefter upp i en annan, om möjligt ännu brantare backe, för att sålunda, mil efter mil,
låta den resande än se ut öfver ett landskap med oändlig horizont, i hvilket den ena bergtoppen eller
bergkammen höjer sig öfver den andra i blånande fjerran, och än befinna sig i dalgångar klädda med
ek, björk, al, bok och andra trädslag i en omgifning af den yppigaste växtlighet, hvilken fortsättos upp
efter bergväggarne, der gran och fur klängt sig fast i skrefvorna och stalpen. Emellanåt vidga sig de
trånga defileerna till ganska stora, bördiga och med gårdar öfversållade slätter, hvilka utgöra den
egentliga bygden, med kyrkan på någon höjd.
Landskapet erbjuder här och der partier af öfverraskande skönhet, en skönhet som aldrig blir
tröttande, emedan den vexlar i oändlig mångfald. Särskildt gäller detta om trakten kring det i vår
historia beryktade Qvistram. Vägen går här fram i en trång och djup dal, genom ett långt och mycket
smalt pass, mellan det höga, nästan lodräta fjellet på ena sidan och den breda elfven på den andra,
för att vid passets norra ända, i närheten af gästgifvaregården, gå öfver den forsande strömmen på en
lång bro. Trakten, med de kala och höga bergväggarne, elfven med dess stränder öfverskuggade af
gamla, ståtliga träd, i bakgrunden de nätta, af i det täta löfverket till hälften dolda byggnaderna vid den
mellan träden framskymtande bron, och till höger de väldiga lemningarne af Carl XII:s skansar, allt
bildar en tafla af sällspord fägring.
Den mest storartade och på samma gång vildaste naturen finner man dock först längre i norr,
i fjellbygden mot Norge och särskildt i trakten kring Bullar en, hvilken senare egentligen består af tvenne
sjöar, Norra och Södra Bullaren, sammanbundna genom den lilla men vackra Långevallselfven.
Stränderna kring dessa sjöar, hvilka sjelfva äro så smala och långa att de likna en flod, äro öfverallt af stor
skönhet; det som i så väsentlig mån bidrager att gifva Bullarsjöarne deras egendomliga prägel är, att
man icke från en punkt öfverser mer än en del af deras yta, ty denna döljes i sin helhet antingen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
