Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Göteborg och Bohuslän af Wilhelm Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter blifvit bruklig. Häraf åter är tydligt att denna del af landet i äldre tider haft annat namn; så är
äfven fallet.
Det namn som möter oss, när de första hågkomsternas dunkel begynner skingras, är Alfhem,
hvilket dock betecknade en vida större landsträcka än det nu varande Bohuslän. I den fullt historiska
tidens början är namnet Alfhem redan utbytt mot Banrihe, hvilket åter under unionstiden ersättes med
Viken, omfattande de två prosterierna Elfsyssel och Ranrihe.
Namnet Yiken inskränktes likväl snart till den norra delen af provinsen mellan Hafstenssund och
Idefjorden, och bildade i början af unionstiden ett eget län, under det Bohuslän blef vanliga
benämningen på hvad som förut kallats Elfsyssel, eller landet mellan Göta elf och fjorden in till Uddevalla, äfven
kalladt »Inland» i motsats till »utlandet» på östra sidan elfven. Slutligen förenades båda landsdelarne
i ett enda land med det namn landskapet ännu bär, och benämningen Viken qvarlefver blott i de tvenne
fögderierna Norr- och Sunnerviken.
Landets första bebyggande ligger långt före de tider, öfver hvilka sagornas osäkra ljus sprider en
dunkel skymning; kustens talrika och olikartade fornlemningar visa att vi här hafva att söka en af vårt
lands åldrigaste bygder. Redan under den från oss så oändligt aflägsna kulturperiod, som kallas
»stenåldern», lefde här utmed stränderna af hafvet en ganska talrik befolkning, af hvars verksamhet vi finna
hopade lemningar i de s. k. »flintverkstäderna», eller de platser der man en gång tillverkade redskap
och vapen af flinta och sten, de enda ämnen som då stodo till buds; det är dessa urinvånares grafvar
man ganska talrikt träffar i de af väldiga stenblock uppförda dösarne och gånggrifterna.
När detta folk första gången beträdde denna kust kunna vi icke mer säga, men det är visst att
så måtte skett i en synnerligen aflägsen tid, så mycket mer som vi i detta afseende endast behöfva
erinra om att början af den nästa kulturperioden, bronsåldern, ligger minst 3000 år bakom oss. Till
bronsåldern räknas obestridt det öfvervägande antalet ai de i Bohuslän så talrikt förekommande
»hällristningarna», något af det märkligaste vårt land eger af minnen från förgångna kulturskeden. De utgöras
af allehanda bilder af menniskor, djur, farkoster m. m., i allmänhet temligen grundt inhuggna på de,
genom forntida jöklars inverkan, glattslipade berghällarne, hvilka derigenom gifvits utseende af att vara
tatuerade.
Af minnen från den sista förhistoriska perioden, eller »jernåldern», finnas några som tillhöra de
mest storartade i vårt land, såsom i främsta rummet det af mycket höga resta stenar bildade skeppet
vid Blomsholm. Ej mindre imponerande i sitt slag är det stora graffältet vid Greby. På den ensliga,
ljungbevuxna heden mellan de mörka bergen ligger här grafkulle vid grafkulle så långt ögat når, och
högst upp på kullarnes toppar stå ännu i dag ofantliga stenhällar resta, pekande upp mot himlen, stumma
vittnen om huru slägtled efter slägtled lefvat och gått bort, slägten hvilkas arbete brutit väg för
kommande tiders odling, hvilkas arf vi mottagit, och hvilkas minnen det tillkommer oss att kärleksfullt
skydda. Det hvilar öfver det hela en egendomlig stämning, som verkar med slående kraft när man
beträder heden en skymningsstund, då månens bleka skimmer dunkelt och osäkert belyser nejden och de
jättelika vårdarne kasta långa fantastiska skuggor ned öfver grafkullarnes sidor.
Det är från slutet af jernåldern, eller med andra ord från vikingatiden, som Bohuslän ännu eger
qvar en sådan skatt af sagor och sägner, att af Sveriges landskap intet finnes, från hvilket man har så
många dylika från forntiden som just detta. Man behöfver blott nämna Öckeröarne för att återföra i
minnet berättelserna om forna härfärder och vilda strider* och i landets inre delar erinra oss de talrika
lemningarne efter urgamla borgar, högt upp på krönet af de otillgängligaste klippspetsarne, om huruledes
de djerfva vikingarne här suto i god ro vintrarne öfver, under glam och skämt med dryckeshornet och
tärningarne dödande overksamheten, för att, när våren löste böljorna, åter svärma ut kring
främmande kuster.
Så kom kristendomen och med den en annan ande; förhållandena ordnades, marken odlades, klostren
blefvo fristäder och lugna hem för vetenskap och konst, liksom för blödande hjertan; i kyrkorna svängdes
rökelsekaren vid orgelns och sångens toner, och i Dragsmarks bokomskuggade pelarhvalf drömde Axel
och Valborg om kärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
