Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Etnopolitiska problem II. Rasproblem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundlinjer, som Rysslands politik på denna front ännu
i dag följer, och angifvit den idékrets, inom hvilken den
ryska pressen nu under världskriget i det hela
alltjämt varit bunden. Vi se alltså redan vasallföljet af 6
konungariken, där Rumänien och Grekland för
religionens skull och Ungern af geografiska skäl ha plats
vid sidan af de slaviska staterna Böhmen, Storserbien
och Bulgarien jämte "provinsen" Konstantinopel, alla
i ett stort förbund kring Ryssland som hufvudmannen.
Sålunda skulle rastanken föras till seger — med
åtskilligt annat i följe — och som praktiskt resultat se
vi Ryssland i glans och storhet utan like på
Österrike-Ungerns och Turkiets ruiner.
Det var den af Danilevsky framkallade
strömningen, som dref den ryska regeringen att "försvara
sina bröder och Kristi lag" i Balkankriget 1876.
Från rysk sida var detta ett första steg, och
upprättandet af Storbulgarien i San Stefano-freden siktade
direkt på Turkiets undergång. Bakslaget på
Berlinerkongressen lade en dämpare på den panslaviska
berusningen, på samma gång det började afleda en del af det
ryska hatet från Österrike-Ungern mot Tyskland, och en
och annan afvisande stämma kom nu till orda; sålunda
yttrade filosofen Soloviev i en kritik af Danilevsky
1888, att "den väsentliga frågan för en sann patriotism
är icke frågan om Rysslands kraft och kallelse, utan
om dess synder". Komarov-Sarjanko’s karta öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
