Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Vandringslagens bud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med den förfrusna foten kunde inte längre hålla
sig upprätt utan kröp fram på händer och knän.
Han vilade sällan, ty han visste vilket straff
kölden utkrävde. Till och med mrs Eppingwells läppar
hade stelnat i ett hårt småleende, och hon stirrade
utan att se. Hon stannade ofta och tryckte den
vant-klädda handen mot hjärtat, flämtande och yr.
Joe, den vite mannen, hade redan kommit över
lidandets stadium. Han bad inte längre att bli
lämnad ensam och att få dö; han var lugn och gick som
i yrsel. Kah-Chute och Gowhee släpade honom
brutalt mellan sig och kastade på honom månget
ursinnigt ögonkast och gåvo honom häftiga knuffar.
För dem tycktes situationen vara höjden av
orättvisa. Deras hjärtan voro fulla av bittert hat och
fruktan. Varför skulle de belasta sina krafter med
Joe? Att göra det, ansågo de, betydde döden för
dem själva, att inte göra det — ja, då väntade dem
lagen och Sitka Charleys bössa.
Joe föll allt oftare mot skymningen, och det blev
så svårt att få honom på benen, att de blevo allt
mera efter. Ibland dignade de alla tre ned i snön,
så medtagna voro nu indianerna. Men på ryggarna
buro de liv, styrka och värme. I mjölpåsarna
fun-nos ju alla livets betingelser. De kunde inte få det
ur sina tankar, och det var därför ej så egendomligt,
vad som sedan hände. De hade fallit omkull vid en
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
