Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förlorade tiden, som det anstod en invånare på
Bxpe-rimentön.
Och då jag kom ut, stannade jag tvärt. Jag trodde
naturligtvis mina ögon, men likväl stod jag ett
ögonblick som förlamad av den syn, som tedde sig för dem.
Där vid stranden, på knappt femtio fots avstånd, låg
ett svart skeppsskrov med fören vänd inåt land och
utan master. Bommar och master trasslade samman
med vanter, skot och trasig segelduk vaggade sakta
utmed skrovets sida. Jag kunde ha haft lust att
gnugga mina ögon, medan jag stod där och såg och
såg . . . Där var ju den välbekanta kabyssen, som vi
hade byggt — där var den välbekanta förkanten till
halvdäcket och den låga kajutan, vars överbyggnad
knappast höjde sig över relingen. Ja, det var Ghost.
Vilken nyck av ödet hade fört detta fartyg hit — och
icke annorstädes? Vilken olycksalig slump? Jag
kastade en blick uppåt den nakna, otillgängliga
klippväggen bakom mig och insåg det djupt förtvivlade i vår
belägenhet. Att fly var hopplöst, omöjligt att ha en
tanke därpå. Jag tänkte på Maud, som sov därinne
i hyddan vi hade byggt — jag tänkte på hennes
»godnatt, Humphrey», och »kvinnan, som är mig given
till hjälp» ljöd åter för mina öron — men ack, nu
föreföll det som en dödsklockas ringande. Och så
blev allt svart för mina ögon.
Det räckte kanske endast en bråkdel av en sekund,
men jag hade ingen föreställning om, hur lång tid som
hade förflutit innan jag återkom till mig själv. Där
låg nu emellertid Ghost med fören vänd mot stranden,
med sitt splittrade bogspröt framskjutande över
sanden och sina sammantrasslade spiror slående mot
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
