Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hennes förskräckelse överväldigade mig, och i
detta ögonblick av ytterlig fruktan — den förfärligaste
som en man kan erfara — kom jag på ett oförklarligt
sätt underfund med att hon var mig kär.
Medvetandet att jag älskade henne fyllde mig med förskräckelse,
och medan dessa bägge förnimmelser ömsevis gjorde
sig gällande och än kylde mitt blod till is, än kom det
att sjuda av hetta, kände jag mig dragen av en makt,
som fanns utom mig och skild från mig, och jag fann,
att mina ögon mot min vilja vände tillbaka till Ulv
Larsen. Men han hade åter blivit sig lik. Guldfärgen
och det strålande glittret var borta. Och hans ögon
lyste kalla och gråa och hårda, då han gjorde en
hastig bugning och vände sig bort.
»Jag är rädd», viskade hon med en rysning. »Å,
vad jag är rädd.»
Även jag var rädd, och min upptäckt av, hur
mycket hon betydde för mig, hade upprört hela min själ.
Men jag lyckades svara rätt lugnt:
»Allt skall nog gå bra, miss Brewster. Ivita på mig
— allt skall gå bra.»
Hon svarade med ett tacksamt litet leende, som
kom hjärtat att dunka i mitt bröst, och så gick hon
utför trappan till kajutan.
Jag stod en lång stund kvar på samma fläck, där
hon hade lämnat mig. Jag behövde nödvändigt gå
till rätta med mig själv, överväga betydelsen av min
förändrade syn på tingen. Så hade den då kommit
till sist — kärleken hade kommit, när jag minst
väntade det och under de mest ofördelaktiga
omständigheter. Min filosofi hade naturligtvis alltid erkänt det
oundvikliga i att kärleken förr eller senare måste in-
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
