Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lingen, tydligen för att ej gå miste om det blodiga
skådespel, som han var säker om skulle följa. Han
smilade flottigt uppåt mot Ulv Larsen, som icke
tycktes lägga märke till honom. Men kocken lät sig
ingalunda bekomma, han var nog galen att vända sig till
Leach och säga:
»Ett så’nt språk ni för! Det ä’ ju fasligt!»
Leacli’s raseri var ej längre vanmäktigt. Här var
åtminstone någonting som var till hands. Och för
första gången efter knivhugget hade Mugridge nu visat
sig utanför kabyssen utan sin kniv. Orden hade knappt
gått över hans läppar, förrän han slogs till däck av
Leach. Tre gånger reste han sig och försökte
återvända till kabyssen, men varje gång slogs han till
däck på nytt.
»A, Herre Gud!» skrek han jämrande. »Hjälp!
Hjälp! Ta bort honom — kan ni inte ta bort
honom? Hör ni!»
Jägarna skrattade högt av ren lättnad. Sorgespelet
var förvandlat, hade övergått till fars. Nu trängde
sig matroserna dj ärvt akterut, flinande och
knuffande varandra, för att se den hatade kocken få en
upptuktelse. Även jag kände en stor glädje svalla
upp inom mig. Jag tillstår, att jag njöt av den
tuktan, som Leach höll på att ge Thomas Mugridge, fastän
den nästan var lika förskräcklig som den Mugridge
hade förskaffat Johnson. Men uttrycket i Ulv
Larsens ansikte undergick icke den minsta förändring.
Han bytte icke heller om ställning, utan fortfor att
stirra nedåt med samma nyktra nyfikenhet. Med all
hans säkerhet såg det ut, som om han betraktade detta
livets skådespel i hopp att kunna göra någon mera
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
