- Project Runeberg -  Varghunden /
173

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4:e avd. Övergudar - I. Fiende till sitt eget släkte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dar. De voro alls icke beredda på Vitkäfts snabba och
direkta anfall utan föregående varning. De kunde icke
veta att han var att likna vid en mördande åskvigg.
De gingo emot honom styvbenta och utmanande, med
rest ragg, medan han däremot icke spillde någon tid
med vidlyftiga preliminärer, utan handlade lika raskt
som en stålfjäder springer upp — och han hade
givit dem det mördande bettet i strupen innan de ännu
visste vad det var fråga om, medan de ännu stodo
stela av överraskning.

Han blev en mästare i stridskonst. Och han
förstod att spara sig. Han plottrade aldrig bort sina
krafter, gav sig aldrig in i långvariga strider. Därtill
var han nu för rask, och om han högg miste, uppgav
han genast kampen och var ur sikte inom några
ögonblick. Vargens motvilja för trångt utrymme var i
ovanligt hög grad utvecklad hos honom. Han kunde
icke uthärda en längre beröring med en annan kropp.
Det hade en viss anstrykning av fara. Och det gjorde
honom alldeles utom sig. Han måste därifrån i
frihet, känna sig på egna fötter, utan att beröras av
någon levande varelse. Det var vildmarken som ännu
hade del i honom, som representerades av honom.
Och denna instinkt hade utvecklats genom det
ismae-litiska liv, han hade levat från sina spädaste dagar.
Beröring med andra var en lurande fara. Den kunde
innebära en snara, en fälla — och en ständig fruktan
för snaror låg djupt inrotad hos honom, var invävd
i varje fiber av hans varelse.

I följd därav hade de främmande hundar han fann
i sin väg inga chanser alls gent emot honom. Han
undvek deras bett. Han besegrade dem eller kom

173

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:54:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varghunden/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free