- Project Runeberg -  Varghunden /
169

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4:e avd. Övergudar - I. Fiende till sitt eget släkte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

framåt! satte hela spännet med ett ursinnigt gläfs i
väg efter Vitkäft.

Det fanns ingen hjälp för honom. Om han vände
sig emot dem, skulle Mit-sah genast ge honom ett
smärtsamt piskslag mitt i ansiktet. Det återstod
ingenting annat än att rusa framåt. Han kunde ju
icke slåss mot den rasande flocken med svansen och.
bakbenen — detta vore knappast lämpliga vapen att
använda mot en massa skoningslösa huggtänder. Och
därför sprang han och sprang, ehuru han med varje
steg våldförde sig mot sin egen natur och sin stolthet

— och han sprang dagen i ända.

Man kan emellertid icke våldsamt kuva den egna
naturens krav, utan att denna natur reagerar mot sig
själv. Alldeles som när ett hårstrå, vilket ju är
ämnat att växa ut ur kroppen, tar en onaturlig riktning
och växer inåt i stället — det blir ett frätande giftigt
ont. Så var det också med Vitkäft. Hela hans
natur drev honom att kasta sig över den gläfsande och
tjutande flock han hade i hälarna på sig, men det
var gudarnas vilja att detta icke skulle ske. Och att
deras vilja skulle efterkommas, därför sörjde piskan med
den trettio fot långa bitande snärten... För Vitkäft
fanns således ingenting annat än att låta bitterhet och
hat fräta sitt inre, och där utvecklades också en ondska
som stod i proportion till hans vilda och okuvliga natur.

Om någonsin en skapad varelse har varit fiende till
sitt eget släkte, så var det Vitkäft. Han begärde
aldrig pardon, men gav det icke heller. Han anfölls
och sårades oupphörligt av sina kamraters tänder, och
han gav dem lika gott igen. Andra spannledare
brukade, när läger slogs och hundarna avselades, krypa

169

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:54:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varghunden/0173.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free