Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3:e avd. Vildmarkens gudar - I. Eldskapare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var hemsjuk. Han kände att någonting fattades
honom, han saknade sin buske och stillheten vid
strömmen och hålan vid stranden. Världen hade blivit
för befolkad. Där fanns så många av de tvåbenta
djuren — män, kvinnor och barn — och alla
bullrade de och höllo oväsen. Och så var det hundarna
som ständigt bjäbbade och käbblade och ställde till
oupphörligt bråk. Den fridfulla stilla ensligheten i det
liv han förut fört var nu förbi. Här var till och med
luften full av liv. Det surrade och brummade i den
oupphörligt. Och dessa ljud, som ständigt växlade
i styrka och stundom avbrötos för att ge än ett
mildare och än ett skarpare stygn, irriterade hans
nerver och sinnen, gjorde honom retlig och orolig och
pinade honom genom ständiga hotelser att någonting
kunde hända.
Han låg och såg hur de tvåbenta kommo och gingo
och vandrade omkring i lägret. På ett sätt, som hade
en avlägsen likhet med det, varpå människorna
betrakta de gudar de skapa åt sig, betraktade Vitkäft
dessa människodjur. De voro överlägsna varelser, de
voro sannerligen gudar. För hans oklara uppfattning
voro de lika mycket undergörare som gudar äro det
för människorna. De voro mäktiga varelser, som
ägde all slags hemlighetsfull och övernaturlig
förmåga, de behärskade både döda och levande ting —
de tvingade det som rörde sig till lydnad, de satte
orörliga ting i rörelse och de alstrade liv, ett sol färgat
och brännande liv, av torr mossa och trästickor. De
voro eldskapare! De voro gudar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
