Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1:a avd. Vildmarken - II. Varginnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läggas på elden för att de djärva marodörerna skullf
hållas på någorlunda avstånd.
”Jag har hört sjömän berätta om hur hajar kunn&
följa efter ett fartyg”, sade Bill, då han åter kröp ned
under filtarna efter att ha varit uppe och lagt på mera
ved. ”Och vargarna tycks vara lika uthålliga de
också. De förstå sin sak bättre än vi, och de följa inte
efter oss för roskull. De ta oss till sist, Henry. De
ä’ säkra på att få tag i oss.”
”De ha dig redan till hälften, när du pratar på det
där viset”, svarade Henry häftigt. ”Om en karl
medger att han är fast, så är det snart slut med honom.
Och som du går på, är du redan till hälften uppäten.”
”De ha tagit duktigare karlar än både du och jag”,
sade Bill.
”Seså — tig med ditt olyckskraxande! Du tröttar
alldeles ut mig.”
Henry vände sig förargad åt andra sidan, men han
kände sig helt överraskad av att Bill icke gjorde på
samma sätt. Detta var alls icke likt Bill, som alltid
brukade ha lätt att ta humör över skarpa ord. Henry
låg länge och funderade över den saken innan han
somnade, och den sista rediga tanke han hade innan
ögonlocken föllo ihop, var denna: ”Bill ä’ väldigt slak,
stackare! Jag får lov att muntra upp honom i
morgon.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
