Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vad vandringslagen bjuder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
glömt bort att de voro män och ha sprungit sin
väg som rädda småbarn. Nåväl, om de glömde,
så låt oss också glömma! Men hädanefter måste
de ha bättre minne. Om de inte visa, att de ha det»
— han rörde liksom tillfälligtvis vid sin bössa och
fortsatte barskt: »I morgon skola de bära mjölet
och se till, att den vite mannen Joe inte blir
lämnad efter. Mjölet är uppmätt. Och skulle det
fattas så mycket som ett enda uns i morgon afton, så
— ni förstår mig ju? Det är också andra som ha
förglömt sig i dag. Älghuvud och Three-Salmon
läto den vite mannen Joe bli liggande i snön.
Sådant får inte ske en gång till. Vid daggryningen
skola de ge sig av och bana väg för oss. Nu ha
ni hört lagen. Se till, att ingen bryter mot den.»
Det översteg Sitka Charleys krafter att hålla
karavanen samlad. Från Älghuvud och Three-Salmon,
som banade väg, och till Kah-Chucte, Gowhee och
Joe sträckte den sig över en fjärdingsväg. Var och
en vacklade framåt, föll eller vilade sig bäst han
kunde. Marschen blev ett framåtskridande med
periodiska oregelbundna pauser. Man uppbjöd sina
krafter och strävade framåt så länge de räckte, men
genom ett eller annat mirakel fanns det ändå alltid
en smula kvar. Varje gång någon sjönk till marken
var det alltid med den fasta övertygelsen, att han
aldrig skulle kunna resa sig mer — men det gjorde
han, han reste sig både en och många gånger.
Kroppen dukade under, men viljan behöll segern.
Varje seger var dock ett sorgespel. Indianen med
den förfrusna foten kunde nu icke längre hålla sig
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
