Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - B). Vårt dagliga bröd under sjukdom. - XIX. Förbränning - Urkällan till lifsföreteelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XIX.
Förbränning1.
Om vi taga en vanlig tändsticka i handen och
närmare skärskåda densamma, så erbjuder hon för blicken
intet annat anmärkningsvärdt än skiftningen mellan rödt
och gult. Föra vi den till näsan, förnimma vi tydligen
en svag men vidrig lukt. Rifva vi nu tändsatsen mot
något ojemnt föremål, se vi, huru den fattar eld och
förnimma med luktorganet den vidriga lukten starkare än
förut.
Det som vi sålunda iakttagit är — förbränning. Det
hvarigenom förbränningen åstadkommes är luftens syre.
Denna gas, hvilken, som vi veta, i den atmosferiska luften
förekommer blandad med qväfgas, är i sjelfva verket
urkällan till allt lif och ali rörelse som vi kunna iakttaga
å jordklotet. Ty värmeproduktionen omsättes i arbete och
omvändt arbete i värme, i evig kretsgång.
Alla de ämnen hvaraf den organiska och oorganiska
naturen är sammansatt, hafva benägenhet att förena sig
med denna lifsgas — syret — d. v. s. att förbrännas.
Men denna benägenhet är starkare hos vissa ämnen än
hos andra. Den är starkare hos fosfor än hos svafvel
och starkare hos svafvel än hos kol. Härpå grundar sig
tändstickan. Den lukt vi af densamma förnimma innan
den tändes, härrör af en långsam, svag förbränning. Men
när vi rifva tändstickan mot något hvasst föremål,
uppstår genom gnidningen, på rent mekanisk väg, så mycket
värme att fosforn i tändsatsen uppvärmes nog mycket för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
