Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Marta. Marta... min dyra hustru, min
innerligt älskade...»
Jag hvilade redan vid hans hjrta. Det var mig
omöjligt att framtvinga ett ord öfver mina läppar.
Min tunga vägrade att uttala ordet »farväl!» Jag
kände, att det skulle vara alldeles förbi med min styrka,
om jag yttrade detta ord. Och hans lugn borde jag
ju icke störa i det sista ögonblicket, icke blanda ännu
mera galla i hans glädjebägare. Hvarje utbrott af
smärta sparade jag, tilldess jag blefve ensam, och
då skulle det vara för mig ett slags belöning att fritt
få gifva luft åt mina känslor.
Men nu ljödo öfver hans läppar de hjärtslitande
orden:
»Farväl, du kära, du, som för mig är allt!...
Farväl!» — ord, hvilka han beledsagade med en
varm kyss.
Vi hade svårt att lösrycka oss ur denna
omfamning... både han och jag. Skulle det väl blifva
den sista? Då känner jag plötsligt, hurusom hans
läppar darra och hans bröst krampaktigt häfves.
Ryckande sig ur mina armar betäcker han ansiktet med
båda sina händer och snyftar högt.
Detta var för mycket för mig. Jag kände det,
som om jag varit nära att blifva vansinnig.
»Arno, Arno», utropade jag, på samma gång mina
armar ånyo slingrade sig kring hans hals, »stanna
kvar! Blif hemma!»
Jag visste, att jag begärde det omöjliga, men
likväl fortfor jag att envist ropa! »Stanna!...
Stanna!»
»Herr löjtnant», ljöd det in till oss från yttre
rummet, »det är mycket hög tid!»
Ännu en kyss... den allrasista!
Han ilade ut.
Jag var ensam... ensam med min sorg och
saknad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
