Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svärdet för att skydda våra hem och bevara dem,
för våra hustrur, våra barn, allt hvad som är för oss
dyrbart och kärt.»
Jag kan icke redogöra för, hvaraf det kom sig,
att dessa ord, hvilka jag så ofta tillförne både läst
och hört med bifall till dem i mitt hjärta, nu klingade
i mina öron såsom tomma och innehållslösa fraser.
Där fanns ju ingen, som hotade vårt hem och vår härd.
Inga blodtörstiga hopar af barbarer stodo utanför våra
portar. Krigsorsaken var endast ett spändt förhållande
mellan två regeringar. Den hänförelse, med hvilken
min make ville draga ut i krig, berodde alltså mindre
på nödvändighet och behof att skydda hustru och barn,
hem och härd, än fastmera på äfventyrslystnad...
längtan efter att vinna utmärkelse och ära...
trängtan efter att vinna befordran. Nåja — så slutade
min tankegång — nåja, ärelystnad är det, en väl
berättigad, ädel ärelystnad, ett prisvärdt begär att få
ådagalägga sin tapperhet och uppfylla sin plikt mot
fosterjorden, där hans vagga stått och där hans ben
en gång skola hvila till uppståndelsens dag — om han
icke blir kvar på slagfältet.
Det var både berättigadt och det lände honom
till heder, att han kunde känna glädje, i den
händelse han en gång måste draga ut i fält, men ännu
var det ju icke afgjordt, att så måste ske. Måhända
skulle intet krig bryta ut. Hotande moln på den
politiska himlen hade ju ofta dragit förbi utan att
urladda sig. Och äfven om krigets åskor verkligen
skulle börja dundra, vore det ju icke alls någon
afgjord sak, att den truppafdelning, till hvilken min Arno
hörde, skulle blifva utkommenderad. En del af hären
måste ju i alla händelser stanna hemma. Denna
härliga, fullkomliga lycka, som ödet med så gifmild och
rik hand skänkt mig, den kunde väl samma öde icke
så skoningslöst lägga i spillror, förvandla till grus!
»O, Arno... min älskade make, min hjärtevän, mitt
allt... att veta dig sväfva i fara, att veta dig vara
omgifven af tusen dödar... det vore förfärligt!...»
Dessa och andra snarlika hjärteutgjutelser innehålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
