Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
bofinkarnas muntra kvitter, hörde ej lärkans drillar,
då den höjde sig upp ur åkrarnas plogfåror. Hans
blick stirrade långt bort i fjärran. Han kände ju så väl
denna plats, där man först såg landsvägsbron. Då han
närmade sig, började hans hjärta slå, hans steg blevo
lättare och ett förväntansfullt leende visade sig vid
munnens fåror. Då han nådde platsen — en
stenbänk under ett valnötsträd högt över floden, som
brusade i väg nere i dalen — blev han stående, besviken och
bedrövad. Han stirrade och stirrade men kunde
ingenting se. Och blodet började brusa, harmen steg upp
inom nonom. Han spände blicken med all sin kraft och
äntligen kunde han urskilja den. Helt svag och tunn
såg han spännets järnbåge välva sig i den solklara
luften, som en dimslöja, som en drömbild. Länge stod han
här, försjunken i betraktelser. Just sådan hade han
sett den för sin själs ögon, då först den tanken vaknade
hos honom, att spänna en enda jättelik båge över den
skogbevuxna dalen. Det föreföll honom, som hade han
alltid tänkt sig saken så — under barndomsåren, i
träldomens tid, hela hans liv hade haft detta fjärran mål,
som han eftersträvat. Långsamt vandrade han vidare.
Vid varje krök av landsvägen trädde bilden allt
tydligare fram. I tankarna genomgick han än en gång
planens utveckling. Äntligen såg han den väldiga skölden
med de gyllene bokstäverna: 18 — Luringerbron — 81.
Bortåt aftonen nådde han fram till ett litet
skogsvärdshus, som låg halvvägs uppåt bergssidan. På
terrassen stodo borden ännu dukade, men det fanns inga
gäster. Då Horstmann tagit plats kom en kypare fram
till honom: — önskar herrn kanske ett glas öl?
Horstmann svarade inte strax. Vaktmästaren tog ett
steg tillbaka och då han såg, att gästens blick vilade
på bron, sade han:
— Ja, den är storartad, inte sant?
Ingenjören nickade.
Solen gick ned bakom bergen. Först doldes den av
ett blått molnbälte, men strax därefter dök den
glödande eldkulan fram på nytt och belyste den grå
järnkonstruktionen så att den såg ut, som om tusende gyllene
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
