Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Kungsallén blåste vinden ännu värre än förut.
Horstmann marscherade på lika oemotståndligt som
förr. Till sist förlorade Bert tålamodet.
— Jag vill verkligen gå hem nu, jag är så våt som
en drunknad råtta!
Horstmann stannade, med de blinkande ögonen
riktade mot Bert kramade han sin följeslagares arm
och utropade:
— Jag gifter mig med fröken Düsbach, ifall hon
vill ha mig.
Blodet hade strömmat upp i kinderna, ögonen
blixtrade, mannens ansikte hade prägeln av orubblig
beslutsamhet, som om han hade sagt: "Fram med
pengarna, annars gäller det livet."
— Ni tror väl allra minst, att jag är virrig i
huvudet, herr Holleder, eftersom jag kan tänka på sådant.
Men intill denna stund har jag varenda dag och
timme slitit och släpat och plågat mig själv, och jag
har kanske också hunnit uträtta litet mera än många
andra. Jag är varken vacker eller en charmör, som
springer omkring efter flickor. Men i stället kan
jag bjuda min hustru både rikedom och en storstilad
tillvaro, om hon längtar efter något sådant. Jag
är icke längre ung — omkring femtio — men jag
är inte nedbruten, oaktat jag har arbetat strängt, och
jag har icke för avsikt att sitta framför kakelugnen
och grubbla, jag är frisk och spänstig, så att jag inte
är rädd att gifta mig med en ung, levnadsglad flicka.
Säg mig, tror ni, att hon tager mig?
— Hur i all världen skall jag kunna veta det?
ljöd det från Bert i en förvånad ton.
— Ja, det är nog sant. Ni vet det ej, inte
heller jag! Ingen kan veta, vad en sådan varelse har
i huvudet. Om jag nu kom framklivande till henne
och frågade henne rakt på sak: "Fröken Düsbach,
vill ni ha mig till man?", så kunde det gott falla
henne in att skratta åt mig och vända ryggen åt mig.
Och det är jag rädd för, ja, jag är fruktansvärt rädd
för att bli utskrattad. Om tio man anföllo mig,
skulle jag icke vara rädd för att låta dem känna mina
nävar, men denna unga flicka, som till hälvten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
