- Project Runeberg -  Våra vänner från i fjor eller Systrarne Marchs senare lefnadsöden /
242

(1872) [MARC] Author: Louisa May Alcott
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

242

dagen, hjelpte upp den litet och gömde den för att
visa er."

"Högst förbunden! Ni har gjort ofantliga fram-
steg sedan dess, och jag lyckönskar er. Vågar jag
nämna i "ett smekmånadens paradis", att klockan fem
är det middagstimmen i ert hotell?”

Laurie steg upp, under det han talade, återlem-
nade ritningarna med ett leende och en bugning och
såg på sin klocka, liksom för att påminna Amy, att
äfven moraliska föreläsningar böra hafva ett slut.
Han försökte återtaga sin förra likgiltiga obesvärade
min, men nu var den konstlad, ty "väckelsen hade
varit mera verksam än han ville erkänna. Amy kän-
de en anstrykning af kyla i hans sätt och sade till
sig sjelf:

<Nu har jag förargat honom. Nå, om det gör
honom godt, så gläder det mig — men om det kom-
mer honom att afsky mig, så gör det mig ledsen; men
"det är sannt, och jag kan icke taga tillbaka ett ord
deraf."

De skrattade och pratade hela vägen hem, och
lille Baptiste, som satt bakpå vagnen, tyckte, att mon:
sieur och mademotiselle voro vid det allra gladaste lynne,
Men begge kände sig illa till mods, den vänskapliga
öppenhjertigheten var störd, solskenet hade fått en
skugga öfver sig, och trots deras synbara glädtighet,
fanns det ett hemligt missnöje i deras hjertan.

«Skola vi få se er i afton, mon frere?" frågade
Amy just som de skildes vid hennes tants dörr.

"Olyckligtvis är jag icke ledig. Au revoir, ma-
demoiselle,’", sade Laurie och böjde sig ned, liksom för
att kyssa hennes hand på detta utländska sätt, som
passade honom långt bältre än de flesta andra män.
Någonting i hans ansigte kom Amy att plötsligt och
varmt säga:

«Nej, var er sjelf med mig, Laurie, och låtom
oss skiljas på det gamla goda sättet. Jag vill långt
hellre ha en hjertlig engelsk handtryckning än alla de
der sentimentala franska helsningarna."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vannerfjor/0248.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free