Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
tre veckor, hvarken lämnat pangar till mat eller
läkare. Och då hade hon fått lof att sätta bort
matskedarne och guldarmbandet, mammas gamla
guldarmband! Det var ett elände!
Postmästarn begagnade sig af uppehållet och
frågade:
-= Dricker han?
- Om! Om!
Ja, se allt annat kunde hon då förlåta honom,
både den där cigarrmadamen, mässlingen och det
andra, men att han kom hem full om nätterna
och störde både hennes och barnens nattro, det
förlät hon aldrig, aldrig!
Och så grät hon, därför att hon inte kunde
förlåta honom äfvan det.
Postmästarn visste inte hvad han skulle säga.
Han var ovan vid dylika känsloutbrott, kände sig
tafatt, omöjlig, ordfattig och tanketom. Han hade
lefvat så länge utan närmare beröring med
kvinnorna, så han hade svårt att finna sig till rätta
vid denna fruktansvärda känsloexplosion. Han
hade så gärna velat säga den snyftande varelsen
några tröstande ord, men han kunde inte, om det
så gällt haiis eget lif.
Hans goda hjärta mjuknade för dotterns bittra
tårflöde. Han reste sig och tog henne i famn.
Mer behöfdes inte. De stammande ord, som
hvarken han eller hon begrep, betydde ingenting.
Det var någonting om "gamla pappa", och det
var tillräckligt.
De förstodo hvarann.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
