Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efteråt - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
381
heter i Skåne, där kommer Roili med lång elegant bil
och fru med guldbruna krysantemum... nu kommer
begravningsföljet ... sjungande...
»Min högtidsdag går in, allt är så tyst och stilla,
farväl o värld jag vill på dig ej tiden spilla.. .»
Just då smälte Gåtatorp samman i en enhet. Här var
icke snickare eller bönder, icke andelsföreningens folk
eller Guds rikes, alla voro ett. Den motsats föll som
rests av människohänder. Det var en sekund då alla i
klarheten av denna stund och död visste att de buro
inom sig en hunger, ett öde, en längtan som nånstans
måste finnas råd och bot för.
En stod utanför denna enhet: Sjang le Fort, han
ensam uttagen till den blinda smärta som utesluter
längtan och tröst.
Dagmar lämnade endast motvilligt ut sig till påverkan
av denna rörelse. Hon höll hela tiden ögonen på Olle.
Det hon förstod av vad som hände, förstod hon av hans
ansikte som var likt en ängels ansikte med ett uttryck
av vetande och känsla långt över hans år. Vad han var
långt bortom hennes förklaringar om vattenverket och
hammarn som slog på konservburken.
Hon skulle önskat stunden mindre gripande och
fullkomlig. Olle, dina föräldrar lida mer än rimligt båda
två, de kan inte hjälpa varandra, de har ingen värld att
leva i tillsammans. Men inte ens det skulle de bry sig
om, ifall de hade hos sig var sin som de längtar efter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
