- Project Runeberg -  Valfrändskap /
262

(1903) [MARC] [MARC] Author: Johann Wolfgang von Goethe Translator: Walborg Hedberg With: Hellen Lindgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

262 —
Alltså stannade han, som han ville, som han
måste. Men ändå kunde ingenting jämföras med
sällheten af att vara tillsammans med henne. Och
på samma sätt var det med henne, — icke heller
hon kunde undandraga sig behofvet af denna sam-
varo. Nu liksom förut utöfvade de obeskrillig,
nästan magisk dragningskraft på hvarandra. De
bodde under samma tak, och om de också icke
direkt tänkte på hvarandra, om de voro upptagna
af andra sysselsättningar eller drogos hit och dit
af det öfriga sällskapet, alltid sökte de närma sig
hvarandra. Befunno de sig i samma rum, så dröjde
det icke länge, förr än de stodo eller sutto bred-
vid hvarandra. Endast den närmaste närhet kunde
lugna dem, men den lugnade dem också full-
ständigt, och denna närhet var dem nog, icke
en blick, icke ett ord, icke en åtbörd, ingen be-
röring behöfdes, endast blotta sammanvaron. Da
var det icke två människor, det var en människa
i ett tillstånd af fullständig omedveten tillfreds-
ställelse, nöjd med sig själf och hela världen. Ja,
om man hållit fast den ena af dem i bortersta
ändan af byggningen, skulle den andra småningom
själfmant, utan att tänka därpå, förflyttat sig dit.
Lifvet var dem en gåta, hvars lösning de endast
kunde finna tillsammans.
Ottilie tycktes fullt glad och lugn, så att oron
för henne småningom gaf vika. Hon aflägsnade
sig sällan från sällskapet, — hon hade endast ut-
verkat, att hon skulle få intaga sina måltider pa
sitt rum. Ingen annan än Nanny passade upp
på henne.
Hvad som plägar hända oss, upprepas oltare
än man tror, emedan det är vår egen natur, som
bestämmer det. Karaktär, individualitet, böjelser,
sinnesriktning, lokalitet, omgifning och vanor bilda
tillsammans ett helt, i hvilket hvarje människa
simmar som i det enda element, den enda atmo-
sfär, där hon kan trifvas och känna sig hemma-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:47:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/valfrands/0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free