Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 161
»Stora lidelser äro hopplösa sjukdomar. Hvad
som skulle kunna bota dem, gör dem först riktigt
farliga.»
»Lidelsen stegras och mildras genom att be-
kännas. I intet fall är den gyllne medelvägen
kanske önskvärdare än i hvad som rör förtroende
och förtegenhet mot dem vi älska.»
FEMTE KAPITLET.
Så piskade alltjämt Luciane fram lifsglädjen i
nöjets yrande hvirflar omkring sig. Hennes hof-
stat ökades dagligen, dels emedan det glada lif,
hon förde, lockade mången, dels därför att hon
genom artighet och välvilja visste att göra sig
andra förbundna. Gifmild var hon i högsta grad,
ty då genom tantens och fästmannens kärlek så
mycket vackert och dyrbart på en gång tillfallit
henne, tycktes hon icke ha några privata tillhörig-
heter och icke känna värdet af de ting, hvarmed
hon blifvit öfverhopad. Sålunda tvekade hon icke
ett ögonblick att taga af sig en dyrbar schal och
hänga den öfver axlarna på en dam, som tycktes
henne för fattigt klädd gentemot de andra, och
hon gjorde detta på ett så lekfullt, behändigt vis,
att ingen kunde afböja cn sådan gåfva. En af
hennes hofstat hade alltid en särskild börs och
uppdraget att på de ställen, där de togo in, taga
reda på de äldsta och sjukaste af invånarna och
åtminstone för ögonblicket lindra deras belägenhet.
Därigenom förvärfvade hon i hela trakten ett rykte
för godhjärtenhet, som dock stundom blef henne
besvärligt, genom att locka alltför många efter-
hängsna tiggare till henne.
11. — Valfrändskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
