- Project Runeberg -  Valfrändskap /
96

(1903) [MARC] [MARC] Author: Johann Wolfgang von Goethe Translator: Walborg Hedberg With: Hellen Lindgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 96 —
med Ottilies barnsligt skygga stil, — slutet vågar
han knappast kyssa, emedan han tycker sig se sin
egen stil.
»Ack, om det ändå vore ett annat papper!»
säger han för sig själf. Och likväl är det äfven i
denna form honom den skönaste försäkran, att
hans högsta önskan är uppfylld. Det stannar ju i
hans händer, och han skall oupphörligt kunna
trycka det mot sitt hjärta, fastän vanställdt af en
tredjes underskrift.
Månen, som är i nedan, stiger upp öfver
skogen. Den varma natten lockar ut Edvard i det
fria; han ströfvar omkring, han är den oroligaste
och lyckligaste af dödlige. Han vandrar genom
trädgårdarna, de tyckas honom för trånga, — han
ilar ut på fältet, och det blir honom för stort. En
hemlig makt drar honom tillbaka till slottet, snart
står han under Ottilies fönster. Där sätter han
sig på en terrasstrappa.
»Murar och riglar,» säger han för sig själf,
»skilja oss nu, men våra hjärtan äro icke skilda
åt. Stode hon nu framför mig, skulle hon falla i
mina armar, jag i hennes, och hvad behöfs det
mer än denna visshet?»
Allt var stilla omkring honom, ingen fläkt
rörde sig. Så tyst var det, att han kunde höra de
flitiga smådjuren arbeta och gräfva nere i jorden,
dessa för hvilka dag och natt äro lika. lian hän-
gaf sig fullständigt åt sina sällhetsdrömmar, som-
nade slutligen och vaknade icke, förr än solen slog
upp sitt strålande öga och förjagade gryningens
dimmor.
Nu fann han sig vara den första vakna på
sina ägor. Arbetarna tycktes honom dröja alltför
länge. Slutligen kommo de, men då tycktes de
honom för få och det förelagda dagsarbetet för
ringa. Han begärde flera arbetare, man lofvade
att skaffa sådana och gjorde det också under dagens
lopp. Men icke heller dessa tyckas honom till-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:47:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/valfrands/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free