Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När femte klassen dagen derpå kom till gymnastiken fann den sin unga hurtiga lärarinna mot vanligheten allvarsam och förströdd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denne man, som var skuld till den sorg och
bitterhet hon mottagit som sitt enda arf. Han hade
stulit två menniskors lycka, skulle han nu komma
och taga det dyrbaraste hon egde: friheten? Men
hon var ju sin egen, han hade ingen rätt till
henne . . . hon skulle icke böja sig för denna
sjelfviska man, vore han än tusen gånger
hennes far.
Hon sväljde sina tårar och sade nästan hårdt:
– Och nu kan ni gå, jag har intet vidare att
säga er. Jag kan aldrig bli en dotter för er, och
våra vägar måste som hittills gå åt skilda håll.
Den främmande hade suttit tyst med nedböjdt
hufvud, som det syntes gripen af Hannas
ord. Nu steg han upp och gick ett steg mot
dörren.
– Farväl, Hanna . . . jag vill ej längre
plåga dig med min närvaro . . . Jag går igen,
ensam som jag kommit... Förlåt ... att jag ett
ögonblick kunde tro, att du hade ett hjerta för
mig . . . förlåt, att jag talade om att inskränka
din frihet! Jag menade intet ondt . . . Du . . . skall
glömma, att jag . . . ett ögonblick kommit i din
väg . . . Jag ville, . . . jag trodde . . . jag . . .
Ett svårt hostanfall afbröt honom och då
det var öfver, nästan dignade han ned på en stol,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
