Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - September var inne och bantågen hade de senaste dagarne rullat in till hufvudstaden öfverfylda af skolungdom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon ristade några ord till Bellas mor. Hennes
hand skakade som af frossa, och hon såg ej
hvad hon skref.
– Skynda dig, Lena, spring! Tag en karl
som har häst, bed honom flyga om han kan . . .
säg, att det gäller lifvet.
Bertha hade gått till apotheket. Bengt var
borta, hvem vet hvar, Hanna var ensam med Bella.
Hon kastade sig ned på knä vid sängen,
borrade hufvudet i täcket och försökte bedja.
Men hennes bön blef utan ord, utan en enda
sammanhängande tanke. Hon kände det, som
om hela verlden höll på att glida undan henne,
som om hon velat klänga sig fast vid något, men
icke fann ett enda stöd. Hon försökte tänka sig
att Bella var död, men kunde ej nå den tankens
botten, innan andra kommo emellan: – måtte
doktorn komma . . . måtte tant hinna i tid . . .
måtte doktorn komma . . .
Hon hviskade Bellas namn och kyste hennes
bleka kinder. Ack, hur denna dvala var lik
döden! Så låg också hennes mor, sedan lifvet
flytt, och ingen, ingen kärlek kunde kalla henne
tillbaka.
Hvad doktorn dröjde! Hanna kände sig nära
att svimma af ångest och trötthet. Hon kunde
ej ens gråta, det skulle varit en lättnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
