Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hannas enformiga sommarlif afbröts då och då af ett besök i prestgården, hvilket hon var tvungen art göra, då prosten var hennes förmyndare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fylde hennes inre till bräddarne. Hon kände sig
så lumpen, så kärlekslös och hård, så ovärdig
att vidröras af denna barnliga lilla hand. Hennes
hjerta bultade, metspöet darrade i hennes hand
och innan hon visste hur det riktigt gick till,
hade hon slagit armen kring Eriks hals och
gråtande lutat sitt hufvud intill hans.
Erik satt alldeles stilla, utan att med ett ord
söka afbryta hennes tårar. Kanske kände han,
att de gjorde henne godt. Kanske erfor han en
främmande ljuflig känsla vid tanken på att vara
den enda, som stod henne nära i denna sorgens
stund. Han lät henne tyst gråta ut.
Om en stund blef hon lugnare. – Jag har
varit litet ledsen i dag, – sade hon liksom
urskuldande sig och smålog genom tårarne. – Nu
skall jag gå hem. Tack skall du ha, Erik, och
adjö.
Erik förstod icke hvad hon tackade för, men
aftog mössan med en tyst helsning.
Och Hanna gick hem, uppmjukad och vek.
Hon ångrade sitt ovänliga svar på tant Karins
bref. Oviljan mot henne ville komma igen, men
hon släpte den ej in, – icke i qväll, när en
oskyldig hand nyss ledt henne till rätta vägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
