Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Gustaf Wasas minne. Tal vid Utmeland i Mora den 29 september 1860
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Konungens hus. Den bittraste ibland sorger fräter på hans hjerta.
Barnens brott och dårskap förbittra hans sista dagar och han dör
med mörka aningar för Sveriges framtid.
Men har då icke Gustaf Wasas minne äfven sjelf någon mörk
sida? Månne ej en oblidkelig sanning finner fel med ett och annat,
som han gjorde? Det bör bekännas att så var. Den som verkligt
värde eger bekänner gerna mensklig svaghet: af sådan bekännelse
har Gustaf Wasa sjelf gifvit mer än ett exempel[1]. Den som
ingen ära har, kan söka smickrets. För Gustaf Wasa behöfves ej
att tigga större heder än han rättsligen förtjenar. Det hände att
han frestades af menniskors ondska att vedergälla ondt för ondt
och någon gång förvirrade sig rätt och orätt för hans blick. Kaste
stenen ho som renan är! Den som söker grandet i den gamles öga,
fråge han sig sjelf: skulle svenska folket nu vilja hafva ogjordt det
som Gustaf Wasa gjorde? befrielsen ogjord? reformationen? arfföreningen?
Hundradetal af år hafva gått sin gång öfver gerningsmannens
graf och de åren hafva lärt oss hvad hans gerningar betydde,
vi bygga och bo, vi lefva och förkofra oss, vi hafva stigit och vi
stiga framåt, uppåt, i bildning och i välstånd på den grund han
lade. Hvad ondt och dåligt, som Gudi klagadt! i Sverige finnes,
det har vuxit såsom ogräs i trots af Gustaf Wasas lärdom. Oss
höfves icke att mästra välgöraren. Intet menskligt verk har funnits,
der slagg ej blandat sig med guldet, men finnes malmen ren i
hjertat, så faller slaggen undan för den blick, som ser det hela.
Mensklig brist fördunklar icke minnets everldliga heder.
Gammalt är detta minne och vi hoppas dock, att det skall vara
ungt ännu, ej blott att det lefver ungdomsfriskt i denna dag, den
trehundrade årsdagen af den store fadrens död, men att många
sekler, så många, som för svenska folket återstå att täljas, skola gå till
evigheten medan detta minne lefver. Den tid, då det förglömmes,
är icke värd att gifva sjelf ett minne åt sin eftertid.
Oss skall det öfverlefva; vården, som nu skall invigas, kan
dela förgängelsen, men vi hoppas gerna för densamma den längsta
framtid, att under tidehvarf, som komma, taflorna derinne skola tala
sitt tysta språk om svensk trohet, som frälsade sitt land, medan
på samma gång de bära sitt vittnesbörd till efterverlden, att på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
