Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kunna stenarne tala? - Leipzigermessan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
efter en följd af år är stenhögen öfverklädd med
hallon- eller taggiga björnbärsbuskar, tills ändtligen
den lilla stadens borgmästare kommer för att köpa
gatsten.
Der vägen med en krökning tager af in åt bygatan,
ligger till höger och venster ett dugtigt block af
afrundad form. Jern-ränder på dessa säga oss, att
de förrätta tjenst som afvisare och, då formannen
insomnat, måste visa vagnen till rätta, om hästen,
som sjelf hittar hein, vikit af för tvärt.
Under linden, som höjer sig öfver spruthuset, ligger
ett block, stort som ett bord och likt ett gammalt
’hedniskt offeraltare’. Det är platt ofvanpå, och
derför är det byungdomens älskling. Många generationer
hafva lekt derpå, och tusen händer och fötter samt
kringtumlande baras kläder hafva glattslipat dess
ofvansida, så att vi der igenkänna nordens vackra
röda granit. Då bondsonen, som långt från hemmet
växt upp till man, efter årtionden åter besöker sitt
fädernehem, så besöker han säkert äfven detta vittne
till sina barndomslekar, ty detta är kanske den ende
vän, som han återfinner alldeles oförändrad.
Ja, äfven stenarne tala; deras språk är innehållsrikt
och kan gifva oss ämnen för eftertanke under mången
ledig stund.
Leipzigermessan.
Kanske skakar mången af mina läsare på hufvudet åt
denna öfverskrift. Men när han hinner till slutet,
medgifver han väl ändock, att äfven Leipzigermessan
kan betraktas-från en sådan synpunkt, att hon
försvarar sin plats bland de öfriga uppsatserna i
denna bok.
Naturen nöjer sig visserligen icke med att af
menniskan blott anses för en universalförrådskammare,
och vår uppfattning af naturen såsom vårt hem, är
alltid den enda rigtiga; men hon vill likväl äfven
vara det förra, och vi äro i vår goda rätt, om vi
engång äfven så uppfatta henne, så snart blott vi
derunder icke förlora det sednare högre begreppet
af densamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
