Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lek eller undervisning?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
» ’.’ ,
» ’ .
-. , ’ \ J’" .
296
och underläpp den nedre delen af blomkronans bräm -,
så att J fritt kunnen se ståndarknapparne.»
Nu mönstrade alla sin blomma med spejande ögon. Det
var lilla Agu, som helt blyg sade:
«Jag vet hvad det är.»
«Nå, ut med det då, mitt barn!»
«Två äro litet kortare än de öfriga.»
"Rigtigt! Du träffade på det. Stå icke de begge
kortare ståndarne alldeles så, som om lilla Agu
och lilla Greta stode emellan stora Ida och stora
Emilie? Det är endast den skilnaden, att de begge
korta ståndarne icke växa vidare och således icke
kunna blifva så långa som de andra två, som stå till
höger och venster bredvid dem. - Men nu vill jag ändå
höra en sak till. På blomkronan hafven J förbisett
något, som kanske förefallit er för obetydligt,
men som hos denna blomma, hvilken jag lätt gissat
mig till, just är något ganska vigtigt.»
«Är det kanske», frågade Ida och lilla Greta nästan
på en gång, «puckeln, knölen nertill på kronpipen,
der han kröker sig?»
«Nej, den menar jag ej, fastän äfven denna
utgör ett kännetecken på denna blomma.»
.
«Ack, jag vet det», sade återigen lilla Agu, «jag
vet det.»
«Nå, hvad är det då?»
«Det är de begge små spetsarne.»
«Hvad då för spetsar?»
«Jo, se här!» - och dermed sprang hon, i sin ifver
glömmande sig, ut ur kretsen och till trädet,
från hvilket läraren, som äfvenledes glömde sig
och gossarne, framträdde, så att de sednare, hvilka
hittills haft temligen tråkigt, hastigt stucko sina
blommor bakom ryggarne, hvarvid en föll på marken.
«Ack, nu har ni sett vår växt!» klagade Frans, hvilken
detta just hade händt, i det han med handen, hvari
han höll blomman, hade stött emot sin sidokamrat.
Läraren kunde icke annat än utbrista i skratt. Men
försonande tillade han straxt: «Jag skrattar icke åt
edert missöde, mina snälla gossar, utan åt mig sjelf,
som så obetänksamt rusade fram från min plats bakom
trädet, då jag hörde lilla Agu springa mot mig. Men
vanten nu, tills Agu visat mig de der små spetsarne.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
