Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två vandringar ut i det fria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
uppe bredvid en ensligt susande asp, än djupt nere
i en dal, der våra fötter sjönko ned i en fuktig
mossbädd, ur hvilken ett källdrag slingrade sig fram;
än halkade våra brännheta fotsulor på den af solen
genomglödgade sluttningens barrlager, uppför hvilken
vi hade att klättra, än gjorde vi med säker fot ett
språng ned i en liten med ljung och kråkbärsris beväxt
dalkittel. I djerfva satser lopp ekorren i kapp med
oss, kastande sig från den ena bokens krona till den
andras; nötskrikan utbröt derjemte i sitt sträfva
skratt, den muntra bofinken drillade sin visa, och
ur den höga grantoppen framhviskade mesarnes och
kungsfogelns späda stämmor sin blygsamma konsert,
tilldess på en gång min följeslagares starka basröst
bragte dem alla utan undantag till tvärtystnad. Minst
tio gånger sade vi hvarandra, då vi för några minuter
hvilade ut, att här på denna fläck lär väl före oss
ännu aldrig någon annan menniska varit, än på sin »
höjd någon skogstjensteman.
Sedan vi passerat tvärs öfver den breda dalen,
kommo vi på Kienbergets sammanhängande platå och
började nu i parallel rigtning med vår långt ned i
dalen löpande första våg att anträda återvägen. Mot
vår vilja, men Mkväl till hugnad för våra fötter,
råkade vi här snart in på en snörrät, bred skogsväg;
den heter på kartan öfver revieret T, men emedan
de goda Sachsarne i uttalet icke skilja mellan T
och D, så hafva skogs-arbetarne på det sätt dragit
sig ur svårigheten, att de kalla tvärlinien T för
’murhammaren’ och tvärlinien D för ’jägarhornet’, på
grund af en viss likhet mellan sjelfva bokstäfverna
och dessa tvenne föremål.
Innan vi kommo ut på rågatan, måste vi passera öfver
ett med busklika, höga ormbunkar betäckt fall. Dessa
utgjordes af örnbräken, Pteris aquilina. «Sedan
huru lång tid tillbaka har väl denna växt burit
sitt namn? Vanligen äro folkspråkets namn ganska
gamla. Linné, som antingen fann ett liknande
folknamn i Sverige eller kände till det tyska namnet,
öfversatte det helt enkelt med aquilina.» Under det
att jag utan någon egentlig afsigt rigtade dessa
ord till min kamrat, uppdrog jag flere exemplar af
örnbräknen ur den hårda lerhaltiga marken.
«Hvad skall du göra med det der skräpet?» frågade
han mig förundrad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
