Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två vandringar ut i det fria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
På den vidsträckta, med blod gödslade slätten ligger
Leipzig. Inom dess murar tronar handeln, omgifven
af sina vasaller, fabrikation och handtverk, samt
utsträcker likt en polyp sina till hvad längd som
helst uttänjbara armar till alla delar af verlden, för
att draga till sig allt, så att vetenskapen knappt
förmår göra sin rätt gällande till en plats vid
hennes sida. Utanför murarne uppristar plogbillen
den moderliga jorden och afkläder henne hennes
jungfruliga behag, insvepande henne i åkerfältens
matrondrägt. Endast mot Vestern herrskar hon ännu i
frihet, ty der bär hon skog.
Vi hasta på närmaste väg bort från husens nedtryckande
grannskap. Julisolen är ännu långt från sin nedgång;
ännu står hon högt öfver staden, som vi redan hafva
bakom oss, och som är insvept i en lysande slöja
af dam. En dammig chaussée, infattad med popplar,
förer oss under en fjerdedels timme fram mellan
stadslifvets utanverk, nämligen tätt invid hvarandra
lig-gaqjle byar, hvilka föra ett lifligt byteslif med
den på en gång behöfvande och utdelande staden. Åt
höger sväfvar blicken långt bort öfver redan gulnade
xsädesfält till något, som Leipzigboen kallar höjder;
der ligga Stötteritz’, Liebertwolkwitz’, Probsthaida’s
och Wachau’s höjder, hvarest folkslagtningen hade
sitt sista afgörande blodbad och Ehenförbundet föll
sönder. Vi gå här öfverallt på grafvar.
Förgäfves söker ögat efter naturlig ursprunglighet,
det ser endast den ordning, som menniskan har
påtvingat naturen. Men icke förmål- hon likväl
fullfölja sitt herravälde ända upp till himmelen,
och med dystra blickar skådar hon nu upp dit, hvarest
de sköna molnen redan i veckors tid dagligen lofvat
men icke skänkt henne bönhörelse. Alla växter äro
öfverdragna af ett tjockt damlager, och blott de
brokiga blommorna, de äro ju för det mesta dagens
barn, visa friska färger»
Medan far och mor äro i staden ’på arbete’ eller
sysselsatta på fältet, tumla de små utan eftersyn
omkring på landsvägen. De passa ihop med växterna
vid vägkanten. Solbrända och nerdammade roa de sig på
barns sätt med hvad dagen har att erbjuda, ty deras
leksak är det för tillfället herrskande elementet, och
detta är dam. Med sina nakna fötter maka de i hop det
i långa åsar vid körvägens sidor och efterhärma, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
